KRÖNIKA | DAN PERSSON
Det här är opinionsmaterial – åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.
Så är beslutet taget, i sann demokratisk anda.
Det går självfallet att raljera om att röstsiffrorna tydligt påvisar att distriktens ombud utgick ifrån huruvida beslutet skadade eller stödde det egna distriktets inkomster.
Stockholm, som förlorar stora intäkter, röstade emot. De distrikt som tappat inkomster till Stockholm – eftersom två av de största brevlådeklubbarna ligger där – röstade för.
Brist på analys
En diskussion som utgick från vad som är det bästa för spelets framtid skedde aldrig.
Min enkla bedömning är att konsekvensanalysen och problemdefinitionen uppvisar samma brist på analys och definition som utgjorde grunden till Trumps beslut om att införa tullar i veckan.
Min slutsats är att beslutet på både 3 och 10 års sikt kommer minska klubbarnas intäkter. Samtidigt tror jag marknaden kommer hitta vägar runt beslutet. I slutändan blir det mycket skrik för lite ull som bonden sa när han rakade grisen.
Att jag och andra till åren komna golfare fortsätter som fullvärdiga kunder tills vi lämnar för en mer himmelsk country club är helt klart. Man skulle kunna kalla oss parasiter, då vi spelar mycket och betalar mindre i avgifter än vad klubbens produktionskostnad är. I praktiken betalar de som spelar lite en del av vår golf.
Att den modellen är långsiktigt ohållbar torde vara klarlagt. Det egentliga problemet vill inte förbundet lösa.
Många golfklubbar kan aldrig få igenom en differentiering av årsavgiften för golfspel. Detta eftersom de medlemmar som röstar på årsmötet är de som spelar fler än 30 rundor per år. Att de vill fortsätta låta någon annan betala är kanske inte konstigt.
Goda exempel
De kan inte heller införa ett billigare medlemskap för de medlemmar som spelar lite, inte utan att tappa intäkter. Det låter sig inte göras eftersom alltför många medlemmar då skulle byta till den produkt som är anpassad till antalet rundor de spelar.
Det föreligger ingen brist på pengar för golfen. Pelle på Ingarö och Per på A6 är två klubbchefer som har visat att det går att öka intäkterna med både 20 och 30 procent genom att bara vara duktiga. För de klubbar som får problem med ekonomin är orsaken antingen oförmåga, fel läge, för dålig kvalitet eller demokratins förbannelse.
Deras uteblivna framgång beror inte på Happy Golfer. (Jag vill dock passa på att gratulera Golfstar/Cloud Golf som är den stora vinnaren på beslutet.)
Problemdefinitionen är inte att enskilda klubbar som är duktiga på sälj har tjänat pengar som återförsäljare av förbundets produkt golf-id.
Starka trender
Den komplexa problemdefinitionen är en samhällsförändring under lång tid som man måste acceptera. Man kan bara förlora om man försöker argumentera emot dokumenterat starka trender för ändrat konsumentbeteende. Har skrivit metervis om detta så jag bara punktar upp det här:
• Viljan att vara medlem har minskat i 30 år oavsett organisation. Viljan att stötta har ökat liksom viljan att konsumera.
• Fler ser golfen som en köpt tjänst, vilket den med ökad andel privatägda klubbar också är, men samma gäller s.k ideella klubbar
• De under 50 spelar färre rundor för att de har fler intressen. Samma gäller hela idrotten och civilsamhället.
• 1970-talets föreningssamhälle finns inte. Alla föreningar har tappat – de politiska partierna så mycket som 90 procent av sina medlemmar!
Förbundets idé att kalla alla kunder för medlemmar saknar grund utifrån den blygsamma andel som går på årsmöten eller på annat sätt är aktiva i föreningen. Vi är kunder. Något som marknadsdomstolen slog fast redan 1990.
Sälj glädje!
Lösningen är att vi måste få fler att spela de 8–9 rundor per år som gör årsavtal lönsamt och får upp greenfee för peak-tider till en åttondel av årsavgiften. Samtidigt måste vi som spelar fler än 40 rundor om året betala mer. Klubbarna måste sälja produkten glädje.
Jag tror att vi om tio år har en franchisekedja modell Sheraton och en frivillig kedja modell Best Western med 100-150 klubbar vardera som medlemmar. Dessa har då mellan 60 000 och 80 000 kunder som betalar årsavgift på olika nivåer och mellan 180 000 och 240 000 kunder som köper deras greenfeepaket för 795 kronor, inklusive en greenfeebiljett på valfri klubb i kedjan.
Vi har mellan 50 och 100 traditionella klubbar som kan fortsätta på samma sätt i 100 år utan problem. Resterande klubbar lär få problem.
Den traditionella golfklubben, som förbundets chefsideolog har som föredöme, hittar vi i andra länder. Det är klubbar med 300 medlemmar som betalar 40 000 kronor per år där alla kan vara med på lördagstävlingen, känner varandra och är övre medel- eller överklass. Det har vi inte så stort utrymme för i Sverige (mer än för de nyss nämnda 50-100 traditionella klubbarna). Tyskland har med 8 gånger så stor befolkning färre golfklubbar än Sverige och de ser ut som ovan beskrivits.
I bästa fall vinner marknaden över politiken även denna gång.
Men distriktens kortsiktiga egenintresse har med hjälp av förbundsledningens chefsideolog skadat golfen. Någon annan möjlig slutsats föreligger inte i min värld.
Min åsikt bottnar i att jag vill öka klubbarnas intäkter. Det går bara att göra om kundernas vilja bejakas.
