För många greenkeepers lämnar yrket – och alltför få tillkommer. Det kan leda till sämre banor i framtiden.
För Håkan Stålbro, chef för Banutvecklingsavdelningen på SGF, kommer utvecklingen inte som en överraskning:
– Jag sa redan för tre, fyra år sedan att vi kommer att få problem med att rekrytera kompetens på greenkeepersidan. Det vi har sett nu är att duktiga greenkeepers blir erbjudna jobb på andra anläggningsföretag eftersom de har bra kompetens. En del går till säljsidan, till företag som säljer maskiner eller till grönytebranschen. Och nu börjar det bli svårt att hitta kompetent, utbildad personal.
– Ta en duktig kille som Erik Svärdh, han jobbar numera för Jordelit. De jobbar förvisso inom golfsektorn men inte på en klubb.
Anledningarna till att många greenkeepers lämnar är flera. Dels är det ett hårt arbete där man arbetar som intensivast under sommarhalvåret. Dels handlar det ibland om den begränsning som en säsonganställning innebär. Vilket kan göra livet osäkert.
Håkan Stålbro har viss förståelse för att många väljer bort jobbet som greenkeeper på en golfbana. Kanske för att hans egen son tvingades göra det.
– Han skulle köpa en lägenhet men fick inget lån eftersom han bara hade en säsonganställning. Det blir en ond cirkel.
– Det är väl inget attraktivt yrke längre. Och när färre väljer att gå på ett naturbruksgymnasium, då tittar ju anläggningsföretaget efter kompetens på annat håll. Och var hittar de den om inte på en golfbana! De erbjuder en vettig lön, semester på sommaren och så slipper man jobba helger.
Bristen på greenkeepers beror alltså inte bara på att folk lämnar yrket utan också på att allt för få utbildar sig.
– När jag började 2009, då hade Alnarp, Dingle och Östra Ljungby utbildningar med inriktning mot golf. Ingen av dem håller i dag på med det. Det var för få som gick utbildningarna. De som gick utbildningen fick jobb direkt – klubbarna plockade dem snabbt.
Den enda utbildning med inriktning på skötsel av golfbanor som i dag erbjuds anordnas av Svenska Golfförbundet. Den lockar också relativt få.
– Det hänger ihop med att klubbarna inte satsar så mycket på utbildning. Vi kör alla utbildningar med våra bankonsulenter och SGA, det är den enda utbildning som finns. Vi har öppnat för en diskussion med Hvilan. De har i dag en utbildning inom trädgårdsanläggning men om samtalen mynnar ut i något med inriktning på golfbanor är för tidigt att säga.
I Sverige finns i dag cirka 200 greenkeepers som gått HGU – den högre utbildningen i förbundets regi. Innan man kan gå den ska man ha gått grundkursen och en vidareutbildning. Båda dessa är tre veckor långa.
– Men ska du bli greenkeeper måste du läsa mer, då krävs fördjupning.
HGU är sju veckor utbildning fördelade på två år. En sådan utbildning kostar cirka 9 000 kronor/vecka. Grund- och vidareutbildningen kostar 13 000 kronor per kurs.
– Det är ingen stor kostnad, om man jämför med andra utbildningar. Tanken är inte att vi ska gå med vinst utan vi har lagt avgiften på en självkostnadsnivå.
Kanske tvekar många att satsa på greenkeeperyrket eftersom de vet att det också kan innebära en psykisk press i form av högt ställda förväntningar:
– Det är hårda krav på att banan ska vara välskött. Du är nästan aldrig ledig på sommaren och många medlemmar och gäster har inte förståelse för att man måste dressa, djuplufta och vertikalskära greenerna.
– Det viktigaste just nu är att förbättra arbetsmiljön och höja statusen på yrket och jag vet att det är något som Göran Tyrsing på SGA jobbar med. Vi behöver fler in i branschen, och varför inte fler tjejer? De kan kan göra det här lika bra som killar.
