KRÖNIKA | DAN PERSSON
Det här är opinionsmaterial – åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.
Våra golfdistrikt har under de decennier som gått sedan de infördes, gjort lika mycket för golfens utveckling som luftgitarr har gjort för musiken.
Det vore ju kul att inleda texten så. Men det stämmer inte.
Luftgitarr har nämligen på intet sätt skadat musikens utveckling medan distrikten däremot har varit till men för golfens utveckling. Detta genom att förhindra och försena förändringar.
Det är den gode Axel Oxenstiernas fel att vi har distrikten. Axel, som organiserade det moderna Sverige genom 1634 års grundlag, har betytt mycket för vår utveckling. Han genomförde den då nödvändiga geografiska uppdelningen i län med en konungens befallningshavare i varje län.
Orsaken till att denna geografiska struktur var enda fungerande metoden var att man saknade internet, telefoner, bilar, tåg, flyg och allt annat modernt vi i dag tar för givet.
En gammal modell
Vi byggde sedan vidare på den här modellen som också utgör grunden för vår representativa demokrati. Partiföreningar organiserades i distrikt som skickade ombud till partistämmor. Idrotten och i stort sett alla andra organiserade sig på samma sätt.
Att i dag ha förbundsmöten med ett ombud per klubb är enkelt att genomföra. De klubbar som vill spara in på resekostnaden (som numera är försumbar) kan delta digitalt.
Distrikten fungerar i dag som ett filter som styrs av förbundsledning som ger dem information att ta ställning till. Här uppstår en betydande risk för den så kallade champinjonmetoden. När Henry Ford den äldre efter Edselfiaskot var tvingad att notera Ford och fick en styrelse på halsen, fick han av media frågan hur han hanterade denna styrelse. Henry var inte känd som en person som lyssnade på andra. Han svarade:
”I use the mushroom method. I keep them in the dark and feed them with shit.”
Gynnar inte utveckling
Nu är vare sig förbundstyrelse eller ledning några onda personer men de får ett ganska enkelt liv genom att de styr vad distrikten skall tycka till om. Modellen gynnar inte utveckling för att uttrycka sig försiktigt.
Att lägga ner distrikten är inte enkelt. Det krävs att distrikten röstar för sin egen nedläggning.
Detta har skett i flera andra förbund, men först sedan den ekonomiska krisen varit fundamental. Sedan ger fem år i en distriktstyrelse också rätten till en silvermedalj som ger fritt spel livet ut.
Det betingar ett par hundra tusen i ekonomiskt värde som inte beskattas. Det ger goda incitament för att behålla distrikten. Egenintresset skall aldrig underskattas.
Onödigt mellanled
Det stora skälet till att distrikten inte läggs ner, trots att de utgör ett onödigt mellanled utan produktion av golf, är att klubbarna inte bryr sig tillräckligt för att fundera på om förbundet kunde göra dem rikare. De kämpar på med sitt.
Sen får ett förbund, med de fantastiska framgångar de har medverkat till på elitsidan och som de förtjänar beröm för, sällan kritik. Så länge Ludde, Linn och Maja med flera levererar kommer ingen ifrågasätta om styrelsen gör rätt saker.
Det som krävs för förändring är att det kommer en svart svan, som det nationalekonomiska begreppet kallas. Det vill säga en extern aktör som förändrar för mycket. Det brukar hända allt oftare. •
