I Marocko finns faktiskt något som kan kallas golftradition – även om spelet inte vunnit den stora massans hjärta…
Mannen närmar sig långsamt. När han är en meter ifrån mig höjer han en dolk vars spets han riktar mot mig.
Jag skakar på huvudet och slår ut med armarna. Jag har inga pengar. Inga dirhams. Inget att ge honom.
Han nickar, som om han menar, ”jodå, det har du”. Jag skakar på huvudet. Gnider tummen mot pekfingret och säger ”no cash”.
Då tar mannen fram två knivar. Som om jag skulle ha pengar till det. Han smeker över fodralets dekorationer, för att rikta min uppmärksamhet på det fina hantverket. Han drar ut knivens blad, smeker över stålet.
”No cash. Sorry”, säger jag och vänder mig bort.
I Marocko tar man inte nej för ett svar. Mannen tjatar. Pockar på uppmärksamhet.
”No cash, only VISA.”
Mannen verkar fatta. Jag är inte säker på vad han säger men jag tror att han ber mig följa med en bit bort. Där verkar det finnas möjligheter att betala för knivarna med ett VISA-kort.
Ta inte illa upp, men… nej, jag är inte så sugen på att låta en dolkförsäljare på marknaden i Marrakech lägga fingrarna på mitt VISA-kort.
Dagliga dirhams
I Marocko gör folk det de kan och behöver för att tjäna ihop sina dagliga dirhams. De har inte alltid råd att låta saker som moral och affärsetik stå i vägen.
En medelklass är på väg att växa fram i landet men fortfarande består landet av ett fåtal rika och många fattiga. Och de gör vad som behövs för att dra ihop till sitt dagliga bröd.
Ibland krävs det lite tjat, helt enkelt.
När vi går över torget Djemaa el Fna på väg mot basarerna, ser vi en man med en batteridriven digital våg. Det kostar en dirham att väga sig. Uppfinningsrikedomen att tjäna pengar är stor. Jag väger mig inte. Inte ens om jag hade haft dirham i fickan hade jag ställt mig på vågen.
Risken finns ju att han velat ha en dirham per kilo, och det hade dessvärre kunnat bli en ganska dyr historia. Även om det bara skulle kosta 86 öre kilot.
Livlig trafik
Bilparken i Marrakech är inte vräkig eller modern. På vägen till marknaden, souken, har jag sett en massa transportmedel som inte är bilar. Mopeder, åsnekärror, hästar, mopedbilar med släp… det enda de hade gemensamt är att de var av ålderstigen modell. Alla verkade också ha en personlig och egensinnig tolkning av det där med trafikregler. Att köra in i en rondell här kan kännas som att hamna i en överdimensionerad variant av radiobilarna på Gröna Lund i Stockholm. Ingen följer filer. Alla kör där det finns plats.
”Men det händer faktiskt inte så många olyckor som man kan tro”, säger Benjamin Oosterveer, som är något av en guide för mig under några dagars golfresa i Marocko.
Han är holländare, bosatt i Portugal, och jobbar med att hjälpa skandinaviska resebyåer att sätta ihop resepaket till Marocko. Han menar att man måste se en golfresa till Marocko som ett äventyr. Något annorlunda. Men han menar också att det är helt säkert.
”Du såg väl vakterna på hotellet?” säger han.
Jojomen, det gick inte att undvika. Inte bara där. Vakter med bister uppsyn finns lite överallt.
Svenskar försiktiga
Benjamin säger att svenskar har varit svårflörtade men att det hände något 2017. Antalet resenärer till Marocko fördubblades plötsligt och han har egentligen inget bra svar på frågan ”varför?”.
Men att danskar och norrmän varit tidigare och mer villiga att resa till Marocko tror han beror på att svenskar är mer skeptiska till muslimska länder än invånarna i sina grannländer.
Själv tror jag mer att det beror på att svenskar har letat efter alternativ. Vi åker inte längre till Turkiet efter Erdogans islamifiering av landet, eller till Egypten efter oroligheterna där för ett par år sedan.
Benjamin gillade själv inte landet när han första gången besökte Marocko. Folk var alldeles för påflugna. De skulle hjälpa till, sälja saker. Men marockanerna har vant sig vid turismen och turisterna, menar han.
Marrakech är det bästa golfresemålet, tycker Benjamin. Här finns 13 banor.
Atlasbergens fot
Staden ligger 40 minuters flygresa söder om Casablanca, inne i landet. Öster om staden ligger de snötäckta Atlasbergen – en fond att fascineras av, särskilt om man spelar golf i het sol.
Jag bor på Hôtel du Golf på Palmeraie Rotana Resort, som har en golfbana byggd av Robert Trent Jones 1993. Den ger ett aningen bedagat intryck men är renoverad nu.
Layouten är enkel, banan lättspelad och platt, och den går snabbt att gå. En perfekt resortbana med andra ord men inget för spelare av tourkaliber, även om banan är teknisk med en hel del doglegs och nervkittlande vattenhinder. Särskilt nervkittlande är vattenhindret på trean där hundratals fiskar flyter. Jag är försiktig när jag ska droppa en ny boll där för att slå mitt tredje slag. (Jo, jag kunde förstås inte motstå frestelsen att försöka driva grenen 248 meter bort.)
Man behöver sällan leta boll på den här banan. De bollar som försvinner gör oftast det i något av banans vattenhinder. Eller i någon av de buketter av palmer som kantar hålen.
Skicket kommer dock inom kort att vara bättre. Vintern 2018 genomgår banan en renovering som ska återge den dess forna glans. Och, det ska tilläggas: Greenerna var redan av mycket bra kvalitet.
Företaget som äger anläggningen heter Palmgolf och de har också en annan bana, Ourika, som ligger en 45 minuters bilresa från Palmeraie. Det är en modern bana, med en helt annan dimension. Ourika är ritad av kanadensiska duon Neil Haworth och Stephane Talbot och mäter mellan 4 835 meter (röd tee) till som mest 6 692 meter (Black tee) med ett par på 72.
Banan är utlagd över ett större område och gjord för golfbuggys. Promenaden mellan nians green och tians tee kan exempelvis vara ganska dryg för den som väljer att gå.
Hård bana
Banan smälter in fint i det olivträdssmyckade landskapet, och leker med perspektiv och längdförvillelser. Här finns stora så kallade ”waste areas” och lite mer topografisk variation. Jag lyckas driva ett par 4-hål på 258 meter. Vilket till stor del beror på att banan är väldigt hård och fast.
Bollen studsar och rullar längre än vanligt.
Greenerna, sådda med A1, är väldigt hårda men jämna och rättvisa. Bollen hamnar där du slår den.
Detta är däremot en bana för spelare av tourkaliber. Ourika stod hösten 2017 värd för Lalla Aicha Tour School 2017. Men från gul tee är banan högst mänsklig, och det är onekligen mäktigt att spela mot en fond av snötäcka berg.
Golfbanorna runt Marrakech är ändå bara en del av upplevelserna när man är i Marrakech. Även om du inte är typen som gillar utflykter så bör du ändå ta dig till medinan, souken. Jag måste återkomma till den. Det är en labyrint av kommers. Här säljs en massa saker som man gärna hade velat ta med sig hem. Och en hel del annat: Kryddor, lampor, frukter, mat, korgar, hönor, kläder, skålar, fat, krukor, oliver, kläder, mattor, tyger… Och det marockanska hantverket är verkligen underbart vackert.
Men det är inte bara alla saker som gör upplevelsen – det är också dofterna. Ljuden. Människorna. Trängseln. Prutandet.
Souken
Souken är Marrakechs största måste. Dess obestridligt största attraktion. Och faktiskt orsaken till stadens existens. Souk är marockanska för marknad och i Marrakech har den funnits sedan karavanhandelns era då handelsmän kom ridande genom Sahara och över Atlasbergen för att sälja sina saker i Marrakech.
Här kan man spendera timmar, dagar, veckor… Det kan nästan vara värt att förlägga golfresan till Marrakech bara för Medinans skull. Den är fascinerande.
Marocko skiljer sig från andra golfresmål i arabvärlden i det att här faktiskt finns något som med lite god vilja skulle kunna beskrivas som golftradition. Här har spelats golf sedan i slutet av 1800-talet. Engelsmännen introducerade spelet och det har bestått. Dessutom bar förre kungen, Hassan II, på en riktigt tung golfpassion som resulterade i att Europatouren besökt landet flera gånger.
Nu återstår bara att övertyga den stora massan av golfresenärer om att landet är ett spännande alternativ till Spanien och Portugal. Allt fler i en orolig värld oroar sig för sin personliga säkerhet och i Marocko är beredskapen hög.
Polisbristen i Marocko är, helt uppenbart, inte lika skriande som den blev i Sverige under Eliassons år som rikspolischef och det besvärande faktum att Marocko är det enskilda land som levererat flest terrorister till IS är inte så illa som det låter.
”Det som anslöt till IS var inte folk som kom från Marocko utan marockaner som bodde i Europa: Tyskland, Frankrike… men det känner inte så många till. Säkerheten här är bra”, säger Benjamin.
Den bästa tiden att åka till Marrakech för att spela golf är februari-maj, och september-november. Sommaren är för varm och runt årsskiftet kan vädret vara ostadigt.
