En oväntad vinnare är stort men ett rejält sammanbrott är större.
Åtminstone är det en bättre story som sätter ett djupare avtryck.
En seger måste vara bra episk för att den ska kunna konkurrera nyhetsmässigt med ett rejält sammanbrott. Kanske beror det på att de flesta av oss har lättare att känslomässigt relatera till ett rejält misslyckande än en stor framgång.
Vi plågas av förlorarens våndor och värderar den behärskade glädjen hos den oväntade vinnaren. Deras segrar får snart en särskilt skrovlig patina.
Som när Nick Faldo sköt en 67:a på Augusta en aprilsöndag 1996 när han drog fördel av Greg Normans sköra psyke och vann The Masters. Vi såg en förstående vinnare och en tragisk förlorare.
Men vissa sammanbrott är så formidabla att de rent av är det mest bestående minnet av från tävlingen. Det som skiljer Jean Van de Veldes kollaps på Carnoustie från andra episka misslyckanden är att den var så spektakulär att den till och med skymde sikten för vinnaren.
Allt ljus hamnade på fransmannen och hans imponerande rad av obegripliga beslut.
Dessa förvandlade Paul Lawrie till en av golfens mest anonyma och minst uppmärksammade majorvinnare. Han kvalade in till tävlingen på Downfield, och blev därmed den förste kvalspelaren som vann The Open sedan systemet infördes 1963.
Paul Lawrie var tio slag efter fransmannen när rundan startade.
När Van de Velde kom till 18:e hålet var Lawrie tre slag efter. Det var ändå ingen som tänkte på honom just då. Alla var fullt upptagna med att försöka förstå hur Van de Velde resonerade när han drog av sig skorna och klev ned i Barry Burn.
– Om någon behöver en rådgivare är det han. Hans golfhjärna upphörde att fungera för 10 minuter sedan, sa Peter Allis.
Detta sades ändå innan Van de Velde klädde av sig skorna och klev ned i bäcken för att slå bollen. Han ångrade sig, droppade och landade i en bunker och hade därifrån två slag på sig att rädda ett särspel.
Det var i det läget kameran zoomade in Paul Lawrie, rankad 241:a i världen. Hans minspel var inte lätt att tyda men så här i efterhand ser det ut som att han redan då anade att han vad som komma skulle.
När John Huggan några år efter segern skulle skriva en biografi om Paul Lawrie skulle de gå igenom den sista rundan slag för slag. Det visade sig att Lawrie inte kunde komma ihåg ett enda slag – utöver de som slogs i särspelet mot Justin Leonard och Van de Velde.
Ett slag mindes han alldeles särskilt tydligt: Järnfyran från 202 meter in mot flaggan på 18:e.
Hans normala carry med den klubban var på den tiden 185 meter.
”Bollen landade kort och rullade ut, vilket är det slag man försöker slå när man spelar links”, sa Lawrie.
”Shot of the day – wonderful,” sa Peter Allis.
En stund senare blev han den förste och ende vinnaren i The Open som aldrig ledde tävlingen innan han vann den. Inte någon gång under 71 hål var hans namn överst på leaderboarden.
Han är också den spelare i Open-historien som hämtat in flest antal slag på sista rundan för att vinna. Ändå snudd på bortglömd – utom i Skottland. Lawrie blev den förste skotte att vinna tävlingen sedan Tommy Armour 1931. Lawrie bodde i Aberdeen, en timme från banan.
Lawrie erkände för några år sedan att all uppmärksamhet runt Van de Velde fördunklade glädjen av att vinna The Claret Jug. Lawries namn stod visserligen på The Claret Jug men det kändes mer som att fransmannen hade förlorat den än han hade vunnit den.
Ironiskt nog blev han med tiden känd för att vara just … okänd.
Han namn figurerade i otaliga frågesporter som en selekterande utslagsfråga.
Vem vann The Open 1999? Året då Van de Velde kollapsade?
Ja, vem var det nu igen?
