Totalt 207 banor har någon gång varit med på Golf Magazines ranking över de 100 bästa golfbanorna. Bara tre personer i världen har spelat alla. Pelle Widmark från Båstad siktar på att bli den fjärde. Hittills har han spelat 176 av dem.
Allt började i april 1976. Det var då den blott 18-årige Pelle Widmark peggade upp på Augusta National. Det skedde dagen efter Raymond Floyd vunnit sin första och enda Masters-titel.
Den rundan blev början på en lika lång som kostsam strävan att spela världens högst rankade banor. Fast det visste inte Pelle Widmark just då, när han slog ut. Han var utbytesstudent i Florida på den tiden och hade begåvats med en fenomenal förmåga att bli kompis med folk.
Rätt folk.
Om någon känner alla så är det Pelle.
Mytomspunnen
Det började med att han ringde dåvarande chefredaktören för Svensk Golf, Anders Janson, och lyckades övertyga honom att ordna en ackreditering till majorn på golfens kanske mest mytomspunna plats, efter St Andrews: Augusta National i Georgia. Men det var inte drömmen om att få spela en privat och oåtkomlig bana som drev honom.
– Nej, det är intressanta för mig då var väl egentligen att det spelades en proffstävling där. För mig var det väl egentligen lika kul att spela Drottningholm. Det var ungefär samma sak för där hade man ju spelat SEO.
Pelle Widmark är entreprenör och mångsysslare. Han har sina rötter i reklambranschen där han bland annat arbetat med Absolut Vodka, Marabou och Svenska Spel. 1996 startade han det New England-inpirerade profilproduktföretaget Newport Collection. Han sålde en del av det 2008 och drev i början av 2000-talet golfhotellet Clarencegården på Båstad Golfklubb. I dag driver han tillsammans med hustrun Agneta Widmark, W Sweden, som säljer inredning till hotell och restauranger.
Pelle började att mer målmedvetet bocka av banor från Golf Magazines ranking 2003. Det fanns 100 banor på listan och dessa hade han spelat sig igenom 2007. Då övergick han till att jaga banor som tagit plats på 100-listan någon gång genom tiderna sedan rankingen startade 1985.
Det är en jakt som rönt stort intresse från media genom åren och kanske särskilt nu, sedan Pelles reflektioner och berättelser från jakten på världens bästa golfbanor blivit en bok.
Målmedveten
Den kanske största trofén av dem alla plockade han innan den målmedvetna jakten började.
– Augusta är ju den bana som är svårast att komma åt om man nu inte är journalist. Men för mig var det som vilken bana som helst. Jag visste inte hur svårt det var att ta sig in där då.
Han spelade Augusta på måndagen, med söndagens flagg- och teeplaceringar, och gick på 80 slag.
– Det var jag nöjd med. Det var bättre än Maurice Bembridge som gick på 82 dagen innan, säger han.
Pelle är den förste europé som spelat världens 100 bästa golfbanor. Det kanske inte är en fysisk utmaning i klass med att bestiga Mount Everest eller ta sig igenom en Iron Man. Men ändå en imponerande bedrift. Själva golfrundorna är oftast en behaglig uppgift men – att ta sig innanför porten till de exklusiva klubbarna kräver ”en dåres envishet, ändlös optimism och påhittighet”, som det står på baksidan av Pelles bok: ”Top 100 golfbanor i världen”.
Ett viktigt möte
Själva jakten på exklusiva golfbanor började 15 år efter det att han spelat Augusta. Då sprang han av en slump på Jerry Jefferey i shopen på Kiawah Island. Han var Vice President på Morgan & Stanley och hade en tröja med Winged Foot-logga.
– Jag hade läst om Winged Foot, en US Open-bana, och var sugen på att spela den. Jag har aldrig varit särskilt blyg av mig och frågade mannen om han var medlem på Winged Foot.
”Inte längre”, svarade Jerry och gick fram till en tavla på väggen där alla världens 100 bästa banor fanns listade. Han pekade på den femte banan på listan och sa, ”numera är jag medlem här – på Shinnecock Hills i Hamptons”.
– Kul, kan jag få ditt visitkort, sa jag. Och så frågade jag om jag kunde höra av mig till honom när jag kommer till USA nästa gång för jag skulle gärna spela Shinnecock Hills.
Inget svar
Det gjorde Pelle. Men Jerry svarade inte.
– Jag ringde honom säkert 30 gånger. Till slut svarade han och gick med på att boka en starttid för mig och min kompis Conny.
Det var en ny värld som öppnade sig för Pelle.
– Jag hade ju ingen aning om hur det fungerade på privata klubbar. När vi ska betala säger mannen i receptionen att, ”här sysslar vi inte med pengar utan med golf. Allt ni gör här sätts upp på er värds konto”. Det lät ju gentilt. Men jag fick Jerry att skicka en faktura för mina kostnader och den betalade jag. För jag ville ju spela banan igen och då ville jag göra rätt för mig.
Han har alltid gjort rätt för sig och det är en av nycklarna, tror han. Det har öppnat dörrar. Men inte alltid.
– När vi bjöd Jerry på lunch dagen efter, på Aquavit, så berättade han att han hade en god vän som var medlem på Indian Creek. En mycket privat bana. Den ligger norr om Miami och vi var på väg just dit. Jerry sa att han kunde be honom boka in oss, ”men honom ska ni fan inte betala för han har så förbannat mycket pengar och ingen aning om var han ska göra av dem. Jag bokar in er om ni lovar att inte betala”. Vi hade fantastiskt trevligt och det var nog egentligen då allt började.
Tillfälligheter
Man kan lätt få intrycket att jakten på banor varit en målmedveten strävan och en utarbetad strategi, och det har det så klart i viss mån. Men Pelle menar att resan också varit kantad av en massa tillfälligheter. Som när han och hans fru spelade en golfrunda på Ekerum 1994.
– Vi hamnade i samma boll som en engelsman vid namn Jim Brewer och en svensk som hette Jan Ehrenswärd. På kvällen bjöd Jan hem oss på middag i sitt hus och där stod Leif Mannerström och kockade vid spisen. Helt otroligt.
Jim Brewer bodde på Jersey och eftersom Pelle hade en resa inplanerad till Pebble Beach senare det året frågade han Jim om han möjligen hade någon kontakt på Cypress Point.
– Jag var helt vild. Jim sa att hans bästa vän är Tony Jacklin och Tony kände i sin tur Oliver som var vd på Pebble Beach. Så han sa att jag skulle ringa honom och hälsa från Tony, och samtidigt fråga om han kan ordna en tid på Cypress Point. Jag kom bara till hans sekreterare, Carol, men hon var jätteglad när jag hälsade från Tony. Hon försökte boka in en tid på Cypress men de höll på med underhållsarbete just när jag var där. Banan var stängd. Inget att göra men jag skickade 18 gula rosor som tack för försöket.
Det var en smart investering.
18 gula rosor
– Ja, för när jag var tillbaka i USA vid juletid det året ringde jag Carol. Och då lyckades hon boka in en tid – inte bara på Cypress utan också Spyglass och Pebble, utan kostnad. Där ser man vad 18 gula rosor kan göra, säger Pelle.
1997 var den första delen av jakten över – att spela de tio bästa banorna.
Det året fyllde Pelle 40 och han hade bara en bana kvar på listan: Pine Valley.
– Bana nummer 1. Jag hade spelat några banor i England och Skottland och var uppe i 30, 40 banor totalt på 100-listan. Min ursprungliga målsättning var att spela de 10 bästa på listan. Min fru ringer då till Jefferey på Morgan & Stanley och han löser en tid på Pine Valley. Det var en fin födelsedagspresent. När jag hade spelat de tio bästa banorna på listan blev det en mani. Nu ska jag ta topp 100!
2007 blev Pelle Widmark första europé att spela de 100 bästa banorna i världen på Golf Magazines rankinglista från 2003. Ett par år senare ingick han i den jury som rankar.
En förutsättning för att nå hela vägen är Pelles förmåga att lära känna folk – rätt folk! – och få dem att gilla honom. Kanske ligger en del av hemligheten i att han är en ”vanlig grabb från Skellefteå”. Mamman var lärare, pappa ingenjör. Pelle själv gick ekonomisk linje på gymnasiet. Och så spelade han golf och han gjorde det hyfsat bra. Han spelade sin första golfrunda den 27 maj 1973. Tre månader senare hade han 7 i handicap. Snart började han åka landet runt och spela tävlingar. I södra Sverige kallades han ”Lappen” eftersom han var en av få golfande norrlänningar.
I golfen har han alltid hittat olika former av utmaningar, utöver att slå raka slag. En gång fick han för sig att han tillsammans med en kompis skulle spela tio rundor i rad på Skellefteå golfbana. Det tog 29 timmar och 30 minuter.
– Jag slog sammanlagt 780 slag vilket jag fortfarande är väldigt nöjd med.
Slump och tur
Själv menar han att den lyckade banjakten mest handlat om slump och tur men han medger att den underliggande strategin att alltid betala för sig förbättrat hans förutsättningar.
– Men du vet, Jerry har en kompis på Winged Foot som har en kompis på Prairie Dunes som har en kompis på Seminole… och så vidare. Varje gång man kommer till klubben säger medlemmen att de bjuder men jag har insisterat på att betala. Jag gav dem 500 dollar. Det täckte golfrunda, öl och mat samt medlemmens caddie. Det har nog hjälpt. Sedan försöker jag vara trevlig. Jag har till exempel skickat julkort till alla jag lärt känna. 75 julkort, varje år!
Ovan beskrev Pelle jakten på banor som en mani och det är en mani som kostat honom stora pengar. Hur mycket vet han inte.
– Jag har ingen exakt siffra men det har kostat miljoner att spela alla de där banorna. Det har kostat mycket pengar men inte jämfört med vad det skulle ha kostat i dag. Nu går det ju knappt att åka till USA. En runda med caddie kostar 1 200 dollar. Väldigt mycket pengar för oss. Det var bättre när dollarkursen var 6,50 och det kostade 500 dollar. Det är värre nu när dollarn ligger på 11 kronor.
Pär Widmark om boken:
”Det var så många som tjatade om att jag måste skriva en bok. Så då gjorde jag det. Det är lite mer än en vanlig golfbok. Man behöver inte vara golfare för att läsa. Lite är det en biografi över vad jag sysslat med i livet. När jag summerar mitt liv har jag haft ett bra fokus, en jäkla vilja och jag har aldrig gett upp. Det är ledorden i mitt liv. Ger man upp, då faller allt.”
