Wiredaholm, norr om Nässjö, har de senaste åren saknat tränare. Men den här säsongen har medlemmarna fått värdefulla lektioner av en Europatour-vinnare.
Det är Oskar Henningsson som återvänt till den klubb och den bana där han slog sina första golfslag. Oskar är uppvuxen bara fem kilometer från banan.
I dag bor han själv i Taberg utanför Jönköping sedan några år men hans mor och far samt svärföräldrar bor i närheten av banan.
– Så det har blivit många rundor där genom åren, även om jag inte bor kvar i trakten, säger Oskar som i år fungerat som klubbens tränare.
– Det började med att jag inte hade något att göra, säger han. Det har ju knappt varit något tävlingsspel och jag hade ingen annan syssla just då. Så då har jag varit på klubben ett par dagar i veckan. Och det har varit jättestort intresse! Långt över förväntan, både från klubbens och min sida.
Kort och knixig
Wiredaholm beskriver han som en kort och knixig skogsbana som är exemplariskt välskött.
– Det gäller att hålla bollen i spel vilket inte alltid är lätt när man slår driver på alla hål som jag. Jag har nog skjutit allt mellan 62 och 85 på den banan.
I höst kommer han bara att vara på klubben någon enstaka helg, dels eftersom intresset för lektioner av naturliga skäl avtar men också för att Oskar ska börja plugga beteendevetenskap på distans.
– Ledarskap och organisationsutveckling är områden som intresserar mig och distansstudier passar bra. Jag kommer ju inte att satsa hundra procent på golfen nästa år men distansstudier ger mig åtminstone möjlighet att tävla och träna en del. Jag är ju inte riktigt redo att ge upp min golf ännu.
Fortsätta?
Förra året var han tveksam till om det skulle bli en fortsättning. 2019 spelade han på heltid. Men han hade bestämt sig för att om spelet inte lyfte en eller två nivåer till 2020, då fick det räcka…
– Samtidigt kände jag efter 2019 att det började ta sig så jag hade ambitionen att spela en del i år.
»Jag har nog skjutit allt mellan 62 och 85 på den banan.«
Oskar Henningsson om Wiredaholm
Det blev dock bara en tävling i våras, på MENA-touren.
– Sedan började viruset spridas och då ställde de in resten av säsongen. Och när det inte verkade bli något här hemma heller så kontaktade jag Wiredaholm för att höra om jag kunde nyttja anläggningen. Så jag var där i helt egen regi. Det var ett bra upplägg! Jag gav lektioner, tränade och kunde spela på banan. Och så har jag representerat Wiredaholm.
Wiredaholm har inte haft någon tränare de senaste säsongerna. Det har inte funnits ekonomiskt utrymme eftersom intresset inte varit tillräckligt stort från medlemmarna.
– Så det har inte varit motiverat att ha en anställd tränare på klubben, säger Oskar. Men när jag gör det som en sidoverksamhet och ger lektioner när jag hinner, kan och vill så passar det både dem och mig bra.
Ger inte upp
Oskar Henningsson vann sin första och hittills enda tävling på Europatouren 2009. Nu är det några år sedan han spelade på den nivån men han har inte gett upp.
– Jag kommer att spela mellan fem och tio tävlingar om året med ambition att kliva uppåt på nivåstegen. Ambitionen är fortfarande att ta mig tillbaka till Europatouren. Jag har tänkt att jag ska kvala varje år men nu blev det inget kval i år. Vilket är skittråkigt. Men jag har ambitionen att spela på en högre nivå och då är det ju Europatouren som gäller. Det är så högt jag siktar och tror mig kunna spela. Och med familjesituationen så är det bara Europa som gäller. Jag har ju tre barn. Utanför Europa kommer jag inte att åka.
Vad har fattats de senaste åren?
– När spelet är bra så är det okej men dipparna är lite väl låga. Och då kan man ju fundera på vad dipparna kommer av? Och jag kan nog säga att de beror på stress och press. Jag reder inte ut det. Toppnivån är inte heller tillräckligt hög, inte som den var. Men när jag spelar okej, då är det tillräckligt bra för att jag ska kunna ta mig runt på en högre nivå.
– Men även på hemmaplan är nivån numera så hög att jag inte hävdar mig bara genom att spela okej. Visst, det är en bra nivå om jag jämför med mitt ”gamla” spel, jag är nöjd med det. Men det räcker bara till en 20:e plats på SGT i dag. Och det är ju inte bra nog, varken för självförtroende eller ekonomi.
Inom räckhåll
Senast Oskar startade på Europatouren var 2015. Då hade han haft sämre kategorier under ett par års tid. Men han tror att spelet fortfarande finns inom räckhåll.
– Ja, jag tror det. Om jag tittar tillbaka på när jag vann så hade jag en högre högstanivå men också betydligt lägre dippar. Då var det verkligen antingen eller. Och det jobbade jag med under den perioden, för att hitta en stabilare nivå. Och egentligen har jag hamnat på en stabilare nivå nu, utan lika djupa dippar och och utan höga toppar, egentligen. Om man jämför med förr.
»Man slår driver från tee, siktar på pinnen och hoppas att det ska hålla i 54 hål.«
Oskar Henningsson om spelet på SGT.
Men denna jämnare spelnivå är inte riktigt i takt med tiden. Dagens tourspel kräver ofta en frejdig offensiv.
Fullt blås!
– När man spelar nationellt och på undertourerna är det ju bara tre varv. Det finns inget utrymme för att bara transportera runt bollen på gammalt hederligt vis med understöd av spelstrategi. Det är fullt blås som gäller! Man slår driver från tee, siktar på pinnen och hoppas att det ska hålla i 54 hål. Det tycker jag är ett svårt sätt att ”approacha” golfen. Min spelstrategi passar inte den sortens golf. Och jag måste säga att det rör sig mot den typen av spelsätt även på högre nivåer jämfört med hur det var för fem år sedan. Tittar man på ET och PGA Tour är det fruktansvärt många bra resultat. Du kommer ingenstans på –10 längre.
Vilket också leder till stress?
– Ja, och då tänkte jag att jag kunde ha en annan syssla där golfen inte är huvuddelen. Men det är ju inte så att jag är ett nervvrak. Jag upplever att jag har ju större problem med det här mellanmjölkspelet. Men hamnar jag i situationer där det krävs något, när det blir stress och press på det sättet… det gillar jag, det trivs jag med. Det kan jag hantera. Men jag kan ha svårt att sätta mig i bilen och åka tre timmar till en bana någonstans i Sverige. Då kan jag ha problem med motivationen. Jag har svårt att rättfärdiga att jag åker iväg från familjen fyra dagar för att göra det här. Det har jag svårt att hantera, det är den pressen och stressen som är svår…
Är det dåligt samvete som spökar, alltså?
– Ja, men inte bara det. Jag kan känna att jag inte är hundra procent närvarande i huvudet när jag är på de här banorna och tävlar. Om man jämför det med att åka och spela kvalet till ET, då tycker jag ju det är skitkul. Då är det också stress och press men de situationerna är ju skitroliga. Men här hemma kan jag känna: ”Om jag inte gör det här riktigt bra, då har jag gjort det här i onödan.” Så känns det. Den känslan är svår att hantera – och den pressen gör att det är svårt att spela bra.
För att lindra den så vill han ha något annat än golfen att syssla med som gör att golfen inte tar mer än motsvarande en halvtid i anspråk.
– Gör jag något annat också, då blir ju golfen en ”bisyssla”, även om det kommer att ta 50 procent av min tid. Jag hoppas att den känslan ska släppa då. Och så har jag faktiskt känt i år när jag varit på Wiredaholm. Jag har ju inte satsat på spelet men spelat ett antal tävlingar ändå, helt utan mål. Det har ju inte gått att sätta upp mål när det varit så oklart vad som gäller för året. Och då har jag upplevt att det är roligt att spela igen och framför allt är det roligt att tävla. Det är ju det jag brinner för. Det är ju det som gör att jag håller på.
– Det kanske egentligen inte är golfen i sig utan att man blivit tävlingsbesatt när man hållit på med det så länge.
Oskar kvalade in till ET hösten 2008 och han är fortfarande den ende spelare som gått igenom kvalets alla steg för att slutligen stå som ensam segrare.
Hög nivå
– Det finns en trygghet i att jag har gjort den resan en gång. Jag vet att man inte behöver ha det från första början. Det går att börja från noll som jag gjorde. Det handlar så himla mycket om självförtroende. Då kom jag med en säsong i ryggen då jag hade skjutit många låga scorer. Så jag vet ju att spelet finns där. Men snittnivån på touren i dag är så otroligt mycket högre. Om det fanns 20 riktigt bra spelare för 15 år sedan så är det 50 spelare i dag. Men charmen med kval är att det är öppet för vem som helst att ta sig igenom.
Du gillar att kvala?
– Ja, jag gillar kval. Sedan ska jag inte säga att jag varit framgångsrik alltid. Jag har ju misslyckats fler gånger än jag lyckats. Men jag tycker de är roliga att spela. Det är svart eller vitt. Antingen klarar du det, eller inte. Man får feedback på en gång. Jag gillar den knivskarpa edgen.
