I dag spelade jag årets andra golfrunda för min del: Mediamästerskapet på Frösåker utanför Västerås.
Det är en av mina favoritbanor i Sverige och har så varit i 15 år, sedan jag spelade den första gången…
Ryggen började värka efter 12 hål men jag skrapade ändå ihop över 20 poäng.
Jag deppar inte. Inte heller söker jag medlidande eller sympati.
Jag suger i stället näring ur de ord som en av min medspelare, klubbens pro, Mats Evensson, yppade på 16:e:
– Du slår bra slag men scorar dåligt.
Matz Evensson är en pro som har en politikers förmåga att uttrycka sig. En politiskt korrekt politikers förmåga att uttrycka, ska förtydligas.
Min andre medspelare hette Anders Lindblad och han har ett unikt arbete: Han är sportreporter på Svenska Dagbladet. Den ende i sitt slag. Svenskans ende sportreporter var i bra form, härdad och drillad av en styv kuling på Falsterbo förra veckan.
Anders och jag rörde ihop det lite inför morgonens kanonstart. Vi skulle starta på 18:e men av någon anledning gick vi till 16:e. Ett så kallat hjärnsläpp. Och hjärnsläpp kan vara övertygande för den som drabbas:
Inte ens när trebollen som redan stod på tee sa: ”Nä, nä, ni har gått fel, detta är 16:e” så trodde vi dem. Vi insisterade på att vi visst kommit rätt. Sedan fick vi springa för att hinna till 18:e. Där stod Matz och väntade med en hund. En sandfärgad jaktlabrador.
Dock hade den inte samma färg som sanden i de nya bunkrarna på Frösåker: De är vita numera. Några av dem. De bygger om några stycken varje år.
Jag öppnade med en fairwayträff, en greenträff och så en fyrputt som kronan på verket.
Bra slag (nåja). Dålig score (indeed).
För 15 år sedan spelades den här tävlingen för första gången. Jag vann på 43 poäng. Inte illa av en som då hade hcp 22 och slog ut med en träsjua tillverkad av TaylorMade.
I dag har jag hcp 13 men på 12:an försökte jag muta Mats Evensson att höja mig med nio slag. Han vägrade. Och det kan kvitta. Jag hade ändå inte fått ihop 43 poäng.
Bilden ovan är tagen på hål nio. Ett av banans vackraste hål från tee. Men Mats och Pierre Fulke vill lägga en potbunker till höger om green, för att rama in den lite. Det kan bli ett spännande slag från den med tanke på att greenen lutar mot vattnet.
I bildens nederkant skymtar för övrigt en sandfärgad jaktlabrador som hette Blås eller Flås eller något i den stilen… Jag blev aldrig klok på namnet. En mycket rolig hund som vid ett tillfälle försvann in i skogen och kom ut igen med en halv trädkrona, fem gånger hundens egen storlek. Dessutom badade den i (minst) två vattenhinder.
Anders spelade bra så länge hunden lättade upp stämningen i bollen. Han fick 20 poäng på dessa nio hål. Sista nio sov hunden i klubbhuset och då blev det bara 11.
Under den efterföljande lunchen (fantastiskt god – hur lyckas ni?) fick jag upprepade krampkänningar i ryggmuskeln (flera av ryggmusklerna, faktiskt) men det hindrade mig inte från att tillsammans med Martin Willners, chefredaktör på Sportfack, gå nio hål på korthålsbanan, byggd i linksstil av Pierre Fulke och Adam Mednick. Den är riktigt rolig! Jag hade tre klubbor med mig: en 43°, en 48° och en putter.
Mina två första slag på första tee är förpassade till golfhistoriens soptipp som mulligans.
Men sedan slog jag bra slag. Och scorade. Jag vann matchen på sista hålet.
Och i mitt tacktal, som jag höll för mig själv i bilen på väg hem, nämndes bland annat restaurangen på Frösåker, mina Titleist AP1:or, Scotty Cameron, en sandfärgad jaktlabrador, Bob Vokey, Christer Ral, Mats Evensson, Pierre Fulke, Adam Mednick samt Mats Olsson som organiserat den här golfdagen i 15 år. Och givetvis Martin Willners som så generöst vek ned sig ”when the going got tough”…
Tack för en underbar golfdag, alla.
PS. När jag skriver Frösåker så ändrar mitt rättstavningsprogram det till Försöker. Bara så ni vet. Om jag skulle ha missat att rätta det någonstans… Det ändrar också Evensson till Svensson.
