Jag vet att detta är lite udda men jag är svag för lätt brända gräsmattor.
Som den här:
Jag tycker de är vackra.
De berättar en historia om värme och avsaknad av nederbörd.
Om en lång, het sommar.
Blå himmel, varma kvällar, bra badtemperaturer.
Jag syftar nu på villagräsmattor, eller gräsmattor som omger sommarstugor, men detsamma gäller faktiskt golfbanor.
Jag gillar när de är brunskiftande och lite hårda.
En av de vackraste golfbanor jag spelat var Walton Heath utanför London.
Alla golfbanor har en egen färg och Walton Heaths färg var lilabrun.
Banan var särskilt vacker när solen sjönk.
Bollen ville aldrig sluta att studsa och rulla.
Ungefär så var det också på Royal Liverpool när The Open spelades där senast, 2006. Faktum är att den banan kanske var lite väl bränd, till och med för min smak.
Tiger Woods gav sig ut på en inspelsrunda och landade de två första utslagen i potbunkrar. Han fick spela sig ut sidledes och det sägs att det var då han bestämde sig för en annorlunda strategi.
Under de fyra tävlingsdagarna slog han bara driver en gång, och det var under den första rundan.
Annars använde han en järntvåa.
Vilkett förstås kunde innebära att han hade 30-40 meter längre inspel än de andra. Han gick ändå 18 under par.
I år har det kommit mer regn. Banan är inte lika hård, inte lika bränd.
Hur brunt gräset än blir så överlever det. Det som inte dödar härdar. Rötterna tvingas söka sig långt ned i jorden, på jakt efter vatten, och det ger ett starkt gräs.
Inte som det bortskämda gräset på övervattnade banorna i Spanien där rötterna nästan växer uppåt.
Det känns som att gå och spela på mossa.
