Under 16 år levde och arbetade Mattias Jelver på touren. Vecka efter vecka såg han till att stjärnorna spelade med klubbor som var optimerade för deras spel. Nu vill han ge vanliga svenska golfare samma chans…
Mattias minns det första uppdraget tydligt: Den förste spelare som kom in i tourbussen den där dagen för 16 år sedan var Andrew Coltart.
– Hej, sa Mattias. Vad kan jag hjälpa till med?
– Kan du byta grepp på mina klubbor?, frågade Andrew.
– Visst, inga problem. Hur var namnet?
Frågan blev hängande i luften i några sekunder. Medan Andrew Coltart tittade på honom. Sedan sa han sitt namn. Mattias antecknade. Han tänkte fråga hur Coltart stavades men hejdade sig.
Kände att det kanske ändå inte var läge för det.
Avtackning
16 år senare var det just Andrew Coltart som på uppdrag av Titleist-spelarna på Europatouren tackade av Mattias när han hade bestämt sig för att lämna det kringflackande livet för att etablera sig i Malmö igen.
I dag finns hans arbetsplats på PGA National i Bara utanför Malmö, där Titleist Nordic Fitting Center ligger. Där kommer han att fortsätta bygga klubbor åt en del svenska tourspelare men också åt vanliga svenska golfare. Och så kommer han att vara en del i det som kallas Titleist Tour Fitting Experience.
Mattias började på Acushnet redan 1998, som extrainkallad hjälp när företaget flyttade in i nytt lager.
Efter sex månader fick han nya uppgifter: Att ta hand om reklamationer och reparationer. Fram tills dess hade Titleist skickat alla dessa till David Leet i Falsterbo.
– Vi skickade komponenter som de satte ihop och returnerade, och dessa skickade vi sedan till kund. Det var ju ett rätt omständligt förfarande. Så jag frågade vår dåvarande ekonomichef – som fortfarande är ekonomichef faktiskt! – om jag inte kunde investera de pengar det kostade att lägga ut reparationerna, på att bygga en egen verkstad. Och det fick jag. Där lärde jag mig laga klubborna själv. Sedan dess har vi haft en egen verkstad.
Det var i den verkstaden som Mattias intresse för golfklubbors anatomi växte fram.
Återbud
Titleists man på touren på den tiden hette Kenneth Svennberg. Hans titel var Leadership Director vilket betydde att han höll kontakten med spelare som ingick i det europeiska Titleist-stallet. Han försåg spelarna med bollar och handskar, tog beställningar samt skrev sponsorkontrakt. Men inför tävlingen på Wentworth 2003 fick han en rad återbud och sjukanmälningar. På den tiden hade Titleist bara en mindre reparationstruck och den stod tom den veckan.
Därför ringde Svennberg efter Mattias Jelver veckan därpå för att höra om han kunde komma ned för att göra omskaftningar och greppbyten inför Trophée Lancôme. Det var där och då han träffade Andrew Coltart.
Det var också under den veckan Mattias fick smak på tourlivet. Men Svennberg sa att han måste bli bättre på att bygga klubbor från grunden.
– Jag hade ju inte byggt klubbor från scratch. Jag hade bara lagat dem, säger Mattias som en tid senare skickades till USA för att utbildas. Under en månad reste han runt med Titleists tourtruck på PGA Tour för att lära sig jobbet den hårda vägen:
– Det enda sättet att lära sig är att göra det. De skickade massor av spelare till mig och jag fick fixa, bocka och bygga dagarna i ända. Efter fyra veckor tyckte de att jag var redo.
Fast amerikanerna försökte få honom att stanna en vecka till. De lockade med en runda på Spyglass Hill.
– Men jag längtade hem, jag hade precis träffat en tjej innan jag åkte och jag ville hem till henne. Hon är min fru i dag.
I dag har de två barn och de gifte sig i augusti 2019. Och efter att ha spenderat så många år på touren hittar Mattias nu glädje och stimulans i helt vardagliga saker.
– Det har ju varit ett rätt kul jobb men nu när jag inte gör det längre känner jag att det är väldigt skönt att vara hemma. Bara en sådan sak som att kunna följa med barnen till skolan…
Flyg och far
En normal arbetsvecka för Mattias började tidigare med ett flyg på söndag kväll eller måndag morgon. Sedan jobb i tourbussen till onsdag eftermiddag innan han åkte hem. Ibland har han landat i Malmö på onsdag kväll, ibland först på torsdag morgon.
– Och då har man åkt in till kontoret och börjat planera och boka in en ny vecka. Men är man långt borta brukar man stanna och jobba två veckor i följd.
Hur orkade du?
– Hur många får jobba med sin hobby? Dessutom är det väldigt trevligt att vara i till exempel Hong Kong och Sydafrika.
Han har aldrig varit så intresserad av själva svingen, säger han. Det är specifikt klubbor som varit Mattias intresse.
– Jag har aldrig lockats att utbilda mig till instruktör. Jag ville hellre bli en bra klubbyggare. När man väl får förståelse för hur man bygger en klubba, då blir man en bättre club fitter. Jag kan ta bort ganska många variabler redan ute på rangen. ”Den här känns tung, kan man göra den lättare?” ”Nej, det går inte för den är för lång…” En vanlig fitter kanske skulle gå i väg och fundera på hur han ska göra klubban lättare. Man har en jättefördel när man jobbar med spelare om man vet hur olika klubbor byggs ihop. Hur mycket skaft, grepp och huvud väger. Det är bra att kunna bygga en klubba innan man ställer sig på rangen och tror att man ska kunna göra en bra fitting, säger han.
Intresset för klubbmakeri utvecklades efter hand men allt började när han fick en ”egen” verkstad i Titleists lager.
– Alla kan läsa Trackmansiffror men kan man förstå hur man bygger klubban blir det intressantare. Och när man får börja med att fixa något åt Andrew Coltart och sedan kommer Ernie Els in… man blir ju taggad när man får jobba med en gammal idol.
På ett ungefär var det samma 156 spelare som dök upp varje vecka men i början kände Mattias bara igen de mest kända ansiktena. Och det var ett problem. Innan han började åka regelbundet försökte han åtgärda bristen.
–Jag beställde golfpaketet på Viasat. Sedan kollade jag på golf hela dagarna. Jag satt och tittade fyra dagar i rad för att lära mig namnen, berättar Mattias.
Kenneth Svenberg testade honom en gång. Det var på The Open 2004.
De stod på rangen och Kenneth bad Mattias att namnge alla spelarna.
”Men jag ser ju inte deras ansikte”, sa jag.
”Exakt”, sa Kenneth.
– Det jag fick titta på då var sving, kläder, märke, kepsar och caddie. Jag klarade det inte. Det var för många amerikaner. Men ett par år senare satte jag alla. Då märkte jag att han blev han stolt på något sätt.
Blick för bollflykt
När Mattias började bygga klubbor på touren fanns inga launch monitors.
– I början gjorde jag fitting bak i bussen. Det fanns inte tid att gå ut. På den tiden tog det en halvtimme att bygga en driver. I dag tar det en kvart. Man byggde tre stycken och sedan tog de klubborna och gick ut och testade. Därefter kom de tillbaka; ”den här funkar bäst men jag vill ha lite mer loft”. Då fick man knäcka till den. Fanns det tid kunde man ställa sig på rangen och kolla slagen. Man tittade på bollflykten och sedan fick man rätta till det man byggt för att få en bättre bollflykt. Man använde bara ögonen och det funkar faktiskt fortfarande.
En bra blick och en rulle blytejp var hans bästa vänner under de första åren. Och den bäst bevarade hemligheten bland klubbmakare på touren heter ”rat glue”.
– Vi blyade klubbhuvudet ibland när vi testade men sedan fixade vi det inuti huvudet när vi kom tillbaka. Att ha blytejp utanpå ser ju inte snyggt ut. Vi använder något som kallas rat glue, och det används i alla huvud som är av metall och som har en ihålig design. Rat glue fixar akustiken och i stället för att blya på utsidan kan vi lägga tre gram rat glue i hälen för att fixa en draw. När man testar är det enklare att sätta en blybit. Funkar det så tar man klubban till trucken, väger blyet och sprutar vi in rat glue i huvudet på samma ställe – och så ser det bättre ut i TV. För det handlar om det också.
Rat glue är en rinnande massa som hettas upp till 350 fahrenheit. När det stelnar efter 10 sekunder blir det en klibbig massa som används till lite av varje. Att få stopp på skramlande klubbhuvuden, exempelvis…
– Många metallhuvud är svetsade och det händer att en liten millimeterstor svetsloppa kan lossna på grund av vibrationer. Ligger något löst i huvudet så fastnar det på rat glue-klumpen, säger Mattias. Sedan används det till att flytta vikten, ändra ljudet och påverka bollflykten.
Kända namn
Under de 16 åren på touren har Mattias träffat de flesta spelarna. Nästan alla där ute har något från Titleist i bagen. Om inte en klubba så åtminstone en boll. Mattias rådbråkar sitt minne och börjar rabbla de namn som dyker upp…
– Ernie Els, Phil Mickelson, Rory McIlroy, Ian Poulter, Rafa Cabrera Bello, Bernd Wiesberger, Zach Johnson, Robert Karlsson, lite med Henrik Stenson… listan är lång för nästan alla spelar med bollen. Vi gör ju inte bara klubbor utan även boll- och wedgefitting så det blir många…
Vissa av spelarna är mer nogranna med sin utrustning än andra. På gott och ont. Mattias berättar om tyske Max Kieffer.
– Vi gjorde en gapfitting med varje klubba individuellt. Jag bockade varenda klubba efter linjen på hans slag, exakt efter hur han slog just den klubban. Han var otroligt noggrann. Men innan vi avslutade sessionen gjorde jag misstaget att berätta om ”stålminne”… Vilket betyder att en bockad klubba sakta drar sig tillbaka mot sitt ursprungsvärde. Är den bockad 2° up så drar den sig med tiden mot flat på grund av stålminnet.
– Detta berättade jag – och det skulle jag aldrig gjort. Efter den provningen kom han in i bussen varje vecka och bad mig kolla loft och lie – på alla klubbor. Det blev ju ganska drygt i längden. Det räcker ju att man kollar dem en gång i kvartalet eller så. Men inte varje vecka.
Den spelare som har bäst koll är annars Eduardo Molinari, Francescos bror.
– Han är ingenjör i grund och botten. Han brukar plocka isär sina grejer, kolla dem, väga dem – och sedan sätter han ihop dem igen. Sedan ger han oss information om vad klubborna ska väga. Vi får bygga efter hans instruktioner. Hans wedge ska ha C9 i svingvikt. Det är åtta gram lättare än när vi bygger normalt. Vi får slipa ned och ta bort vikt på huvudet för att det ska passa hans sving. Eduardo är den som har bäst koll av alla – han är utbildad, intelligent och fantastisk bra på utrustning. Eduardo förstår också vad han känner. Han vet om det är ”stifft” under handen, i mitten eller mot tippen. Det sticker ut.
Var det aldrig nervöst att bygga klubbor åt stjärnorna?
– Jo, jag svettades som en gris i början. Jag var ofta nervös. Men jag insåg snart att jag visste mer om klubbor än de. Jag är experten, de hade inte så bra koll, faktiskt. De är bra på att slå bollen i mitten och det är de jäkligt bra på. Men visst var jag nervös i början, framför allt på PGA Tour de första tre veckorna. Där var det faktiskt någon som sa: ”Va, ska rookien bygga mina klubbor?” Men de andra svarade: ”Han måste ju lära sig.”
– Vissa spelare hjälpte mig i början också. Jag umgicks en del med Adam Scott och Paul Casey i början, vi åt middag och jobbade ihop. När jag fick deras förtroende, blev jag snabbt accepterad av de andra också. När jag jobbade med Scott och Casey tänkte de att ”han vet nog vad han gör”. Det är alltid så. Ett nytt ansikte måste förtjäna sin plats.
Har du gjort något misstag någon gång?
– Jag är ganska noggrann av mig men en gång glömde jag kapa en av Rorys klubbor. Den blev en halv tum längre än jag tänkt. Men han gillade den så mycket att han satte den i spel ändå. Och det gick bra. Han vann sin första ET-tävling med den drivern i Dubai.
En gång, på en tävling i Turkiet, fick Mattias ett samtal från Torsten Hansson, Henrik Stensons coach och mentale tränare.
Torsten var bekymrad över att Stenson fick dålig spinn från ruffen. Han ville testa en annan boll.
Klippte ruffen med sax
Mattias tog med sig bollar och Trackman och träffade Henrik på rangen där han slog bollar från fairwayklippt gräs och sedan från tjockare ruff. Men någon semiruff av lämplig längd hittade de inte. Och de kunde inte gå ut på banan och slå bollar. Så Gareth Lord fick springa in i klubbhuset och hämta saxar. Sedan låg de på alla fyra och klippte ned en kvadratmeter ruff till den normala höjden för en semiruff.
– Folk skakade på huvudet åt oss, det tyckte vi var tokiga, men man måste testa.
Lösningen blev inte att byta boll utan att slå brantare på bollen för att undvika att få så mycket gräs mellan boll och klubba.
– Det finns för övrigt inget bättre ljud än när Stenson slår en järnsjua. Ingen annan kan framkalla det ljudet, säger Mattias.
Han jobbar sedan i höstas på Titleist National Fitting Center på PGA National i Bara utanför Malmö. Dit kommer inte bara svenska tourspelare. Där ska han också erbjuda sina tjänster till helt vanliga svenska golfspelare som inte vill lämna något åt slumpen.
Hur mycket skulle du säga att skräddarsydda klubbor påverkar spelet hos en medelhandicapare?
– Man kan nog inte kvantifiera exakt hur mycket custom fitting påverkar ditt spel. Men ta exempelvis en 10- eller 15-handicapare som är seriös med sitt spel och som strävar efter att bli bättre. Han tar lektioner men har kanske svårt att tillgodogöra sig allt han blir tillsagd – han ska ha lägre händer och vara flack i en viss position, och så vidare… Grunden i custom fitting är ju att vi anpassar klubborna efter spelarens sving. Vi försöker aldrig ändra din sving.
– Har du låga händer vid träffen behöver du en klubba som är flack och då gör vi en sådan till dig. Hade du inte flackat klubban hade hälen på sulan träffat backen vilket hade stängt klubbladet och gett dig en låg höger till vänster skruvad bollflykt som ingen gillar. Vi anpassar och optimerar utrustning efter spelaren. När man har en spelare med låg svinghastighet, då får man använda mer loft, lättare huvud och lättare skaft för att öka klubbhastigheten. Det blir en optimering som alla spelare tjäna på. Det finns för många golfare som fortfarande går omkring med utrustning som inte passar dem, trots att vi tjatar om det.
Och vill man ha en extra upplevelse, mer åt Max Kieffer-hållet, så kan man välja Titleist Tour Fitting Experience.
– Då går vi igenom sakerna på samma sätt som jag gjorde med tourspelarna: Alla skaft, alla huvud, vi gör wedge fitting och vi slår på riktiga bollar, inga rangebollar. Det ingår lunch, övernattning, middag, ett glas vin i baren om man så vill. Det är en riktigt bra upplevelse.
Kan man säga något generellt om svenska golfspelare och deras utrustning?
– Hos de flesta jag träffat, sedan jag flyttade hem i september, har jag fått rätta till längd, lie, loft och vikt… Och spinntalet har varit helt fel. Det har varit alldeles för lågt och det beror på att de tror att de ska träffa bollen som Rory McIlroy gör. Det är bara om du har 180 i bollhastighet och slår den 40 meter över havet som du ska ha det spinntalet. Men slår du bollen 18 meter över havet eftersom du inte har någon bärkraft… Då kan man förklara för dem på ett annat sätt att vi måste lyfta upp bollen, och få dem att slå inte bara längre utan rakare och framför allt högre. Någon menade att ”men det rullar ju på bra”… jo, visst, så kan man ju se det. Men om det ligger en bunker där då? Du kan ju inte rulla igenom en bunker? Vi måste skapa lyftkraft!
– Det finns jättemycket att göra med amatörgolfare. Det har ju kommit 11,5° och 12,5° huvud som passar damer jättebra, och skaft som väger bara 40 gram. Tidigare vägde de 70. Greppen väger 25 gram i stället för 50. Allt det där resulterar ju i en högre klubbhastighet vilket ger ökad bollhastighet vilket ger ökad – längd! Och så förlåtelsen i klubbhuvudena på det…
Så custom fitting är även för medelgolfare?
– Det är faktiskt amatörerna som tjänar mest på custom fitting. Proffsen slår ju bollen mitt i sweetspot. När jag jobbar med dem handlar det om att justera spinntalet 100 varv mer eller mindre i minuten… det är i det intervallet vi jobbar. Eller så kanske vi ställer in klubban så den drawar en meter i stället för att den fadar fyra meter. Det är så små marginaler vi justerar. För amatören, däremot, handlar det om rätt längd, rätt lie, rätt loft, rätt vikt, rätt spinn… det blir roligare att spela golf när man ser att handicapet rör sig nedåt. Så blir det inte när man tar ett set från hyllan och spelar med… Jag förespråkar custom fitting hårt efter att ha sysslat med det i 16 år så… Det hjälper många.
