Efter 33 år i Sverige läggs Golf Digest ner. Jörgen Ohlson var Golf Digests första chefredaktör. Här berättar han historien om hur Golf Digest startade i Sverige. Texten är hämtad från hans bok, ”Många skratt många tårar”. Publiceras med författarens tillstånd.
Turbulenta år på Golf Digest
Under åren 1985-1987 upplevde jag min hittills tyngsta och mest dramatiska period i livet. Jag återkommer till den senare i den här berättelsen.
Det var just under den tiden, i början av 1986, som jag kontaktades av journalistkollegan Claes Lind. Han var värmlänning, hade ett förlutet på Expressens sportredaktion och var nu verksam inom Saxons förlag där han var projektledare för ett exklusivt magasin om skidåkning, SkiAlp.
Claes var mycket hemlighetsfull och ville inte framföra sitt ärende i telefon. Så vi bestämde ett möte.
Det var dagarna efter det att Olof Palme mördats, alltså början av mars 1986. Jag minns att jag på promenadvägen från Hötorgets T-banestation till vårt möte på Regeringsgatan 97 passerade platsen där Sveriges statsminister bragts om livet. Blomsterhavet i korsningen Sveavägen-Tunnelgatan var enormt.
På mötet fick jag veta att Claes Lind, uppbackad av Saxons ledning, hade långt gångna planer på att ge ut en svensk dottertidning till amerikanska Golf Digest, världens mest ansedda golfmagasin med en stadig upplaga på 1,2 miljoner. Förhandlingar hade under lång tid förts med amerikanarna, som var positiva till att ställa sig bakom en svensk utgåva.
Nu ville Claes att jag skulle bli chefredaktör för Golf Digest Sverige och att vi tillsammans skulle göra Sveriges bästa idrottsmagasin.
Utan särskilt lång betänketid tackade jag nej.
”Claes, jag tackar för erbjudandet. Men jag är radhusägare och familjefar, jag lever just nu i ett trauma och jag är inte kaxig nog att lämna den trygga anställning jag har för ett så här osäkert äventyr.”
Det var inte första gången som någon lycksökare ville starta en ny svensk golftidning och utmana Svensk Golf, förbundsorganet som distribuerades till alla svenska golfspelare och hade en väl förankrad monopolställning. Ingen uppstickare hade blivit särskilt långvarig.
”Det här är något helt annat. Vi har Saxon bakom oss, projektet är klockrent. Men bara om du ställer upp, annars finns risken att det inte blir något”, sa Claes Lind vädjande.
Jag kände mig smickrad men stod fast vid mitt nej. När jag lämnade mötet hade jag försetts med någon form av tystnadsplikt. Golf Digest-projektet var superhemligt och jag fick inte andas om planerna till min gode vän Anders Janson eller någon annan ute i Kevinge.
Det blev en märklig situation. Skulle jag vara lojal mot Claes Lind eller Anders Janson? Jag valde Lind, tills vidare, och kände mig som en skurk.
Som jag väntat återkom Claes i telefonen några veckor senare.
”Kan vi ses igen? Stefan Melesko vill träffa dig också. Han vill höra dig själv säga varför du inte är intresserad.”
Stefan Melesko, en tuff och ganska charmig affärsman som körde Porsche, var verkställande direktör för hela Saxon-koncernen, som var en anrik och mäktig spelare på den svenska mediamarknaden. Förlaget bildades redan 1928 under namnet Saxon & Lindström. Nu, nästan 60 år senare, var det Svensk Damtidning och Saxons Veckotidning som var flaggskeppen bland ett otal tidningar och magasin.
När jag kom till möte nummer två satt där herrar Lind och Melesko väl förberedda. Melesko visade sig mer entusiastisk inför Golf Digest-idén än jag kunnat ana och lade fram ett färdigt förslag till anställningskontrakt.
”Du är den viktigaste kuggen i det här projektet. Om inte du tar jobbet så blir det inget”, sa Melesko.
Plötsligt kände jag mig enbart fånig. Varför skulle jag och ingen annan vara lämpad och varför skulle jag ge efter för smicker av det här slaget?
På papperet som lades fram kunde jag läsa att jag skulle få en betydligt högre lön än den jag hade på Svensk Golf. Förmånerna var inte heller att förakta. Var jag på väg att mjukna?
Vad jag hade i tankarna var också den oerhört eleganta SkiAlp, med lackat omslag och fyrfärg rakt igenom. Vore det inte häftigt att få vara med om att göra en lika exklusiv golftidning och bryta ny mark?
Kontraktsförslaget innehöll också en ”fallskärm”, som skulle visa sig bli smått historisk. Så här stod det ordagrant:
”Om Saxon skulle lägga ner Golf Digest kommer du att erbjudas ett annat journalistiskt arbete i förlaget med oförändrade villkor.”
Naturligtvis hade jag svårt att se mig själv som skvallerskribent på Svensk Damtidning, men just de raderna fick mig att fundera en aning. Det fanns väl andra uppgifter inom detta stora förlag?
Skulle jag ta jobbet?
Min fru Sonja ville inte påverka – ”du gör det du känner för”. Den ende jag kunde rådfråga var min bäste vän Göran Söderlund, kompisen från Katrineholm, som varit arbetskamrat med Claes Lind på Expressen.
Göran avrådde.
”Du och Claes kommer aldrig att dra jämnt. Ni är alldeles för olika som människor.”
En dryg vecka senare, efter en lunch med Stefan Melesko på en liten krog på Norrtullsgatan, skrev jag på kontraktet som bekräftade att jag från den 1 augusti 1986 var anställd som chefredaktör för Golf Digest Sverige.
Den 21 april 1987, alltså mindre än nio månader senare, var huvudrubriken i alla Sveriges tidningar att Saxons Förlag var försatt i konkurs. Chock.
Så gick det med min fallskärm.
Under den turbulenta tid som närmast följde dog min älskade mamma.
Jag kan inte påstå att livet var en lek just då.
Tidningen levde vidare
Anders Janson tog mitt avsked från Svensk Golf som den fine man han alltid var. Han avslutade sin ledare i nr 8/1986 med detta stycke:
”Den här sidan skulle den här gången inte vara komplett utan ett tack i en alldeles speciell riktning. Det går till Jörgen Ohlson, under drygt elva år medarbetare i den här tidningen. Det är han från 1 augusti inte längre. Vi kan bara trösta den stora läsekrets som uppskattat Jörgens sällsynt välformulerade prosa med att han därmed inte är förlorad för svensk golfpublik. Han har bara bytt forum från Svensk Golf till den nya tidning, Golf Digest Sverige, som gör sin entré i oktober. Tack Jörgen för en helgjuten insats. Lycka till både du och din nya tidning.”
Det var ord som naturligtvis värmde.
Plötsligt stod jag alltså som chefredaktör, en titel jag aldrig kunnat drömma om. Men det var mest en titel. Claes Lind, som var en lysande journalist och tidningsmakare, kallade sig projektledare och som ansvarig utgivare var det han som bestämde. Golf Digest Sverige var hans skötebarn och det var ingeting som en övertalad chefredaktör kunde ändra på.
Det som förvånade mig, och många andra, var den inledande utgivningstakten. Fyra nummer per år planerades.
”Men det ska vara tjocka nummer och tidningen ska vara jävligt bra”, sa Claes.
Den blev bra. Förbluffande bra. När det första numret landade hos läsarna var det en sensation. Ett glassigt magasin på 132 sidor med fyrfärg rakt igenom – en innovation av hög dignitet på 1980-talet – och högklassiga artiklar (med den tidens mått mätt) och bilder. Ungefär hälften av reportagen producerade vi själva, i övrigt var det översättningar av det bästa materialet från den amerikanska modertidningen.
Golf Digest Sverige mottogs med applåder och hurrarop från hela det golfande Sverige. Till och med från Svenska Golfförbundet, trots att det var en tuff och fräck konkurrent som nu utmanade Svensk Golf.
Den nya tidningen blev också en viktig injektion för förbundsorganet. Det var enbart tack vare Golf Digest som Svensk Golf på kort tid genomgick en betydande ansiktslyftning. Inte kan väl vi komma ut med stora delar svartvita sidor när det finns en så här färggrann konkurrenttidning, var Anders Jansons omedelbara budskap till SGF-cheferna. Och mer pengar satsades. Och journalisterna ute i Kevinge fick all anledning att vara mer på tå än någonsin tidigare. Om de (vi) hade sovit så ljöd nu en skarp larmsignal.
Själv hade jag dock svårt att känna mig riktigt hemma i den nya rollen, trots allt beröm som strömmade in. Även över mig. Chefredaktörsjobbet var långt ifrån så glamuröst som Lind och Melesko målat upp. Jag satt den mesta tiden i det väl inrökta redationskyffet på Regeringsgatan och översatte amerikanskt matieral och jag försågs även uppdrag på marknadssidan. Det gällde ju att hitta prenumeranter, tidningen såldes på den tiden inte som lösnummer.
”Vi kommer att resa runt hela världen och göra läckra reportage. Saxon har resurserna”, sa Claes när han lockade över mig.
Men Saxon hade uppenbarligen inte resuslrserna – vilket skulle bevisas – och de gånger vi kunde dra iväg på utlandsreportage var det oftast någon bjudresa som projektledare Lind utan att rodna tog emot. Med andra ord hade jag svårt att hitta trivseln.
Om jag minns rätt hann vi göra tre förstklassiga magasin innan konkursbomben detonerade.
Jag försöker göra en lång historia någorlunda kort när jag nu ska sammanfatta allt det som sedan hände.
I Rönninge bodde en god vän och journalistkollega till mig som hette, och heter, Nils Lodin. Han var en före detta reporter på Aftonbladet – och författare – som i början av 1980-talet drabbats av löparbacillen. Med en entusiasm utan like startade Nisse tidningen Springtime (numera Runner´s World), ett magasin för löpare, som trots alla olyckskorpars kraxande snabbt blev en succé.
Nisse Lodin, som aldrig spelat golf, följde med stort intresse mina förehavanden när jag berättade om den nya tidningen Golf Digest. Han blev som så många andra lyrisk när han såg de första numren.
När Nisse fick höra om konkursen på våren 1987 vaknade tidningsmakaren inom honom.
”En så bra tidning får absolut inte läggas ner. Vem tar över?” frågade han.
”Ingen aning”, svarade jag sanningsenligt.
”Jag kan köpa den”, sa Nisse och det visade sig att han menade allvar.
Tillsammans med sina vänner Rune Struck, före detta Aftonbladet även han och grundare av Tidningsmakarna AB, och den inflytelserike tryckaren Lasse Vesterlund tog Nisse Lodin kontakt med konkursförvaltaren Rolf Åbjörnsson.
Sen gick det fort. Nisse och hans kompisar lyckades på något sätt överta det kontrakt som Saxon hade med amerikanska Golf Digest.
”Nu kör vi”, sa Nisse.
Men det var på ett villkor. Att jag inte lämnade det skepp som varit på väg att sjunka.
Eftersom jag var garanterad lön i sex månader från det att jag på grund av konkursen sades upp från Saxon såg Nisse här en möjlighet att spara in en viktig initialkostnad.
”Du får leva på dom pengarna. Vi har inte råd att betala dig om vi ska orka med det här”, var Nisses krassa besked.
Vad skulle jag göra? Jag tog det lodinska anbudet och så kavlade vi upp ärmarna igen.
Även Claes Lind hängde med. Om klimatet mellan Claes och mig successivt hade blivit sämre redan det första halvåret – Göran Söderlund hade haft så rätt – så var det ingenting mot det minst sagt kärva förhållande som skulle komma att råda mellan redaktör Lind å ena sidan och redaktörerna Lodin och Struck å den andra. Det var ideliga frontalkrockar.
Men vi kämpade på, bytte redaktionslokal var och varannan månad och mitt i röran fortsatte vi att producera en förstklassig produkt. Mot slutet av min anställning hade det gått så långt att Claes Lind satt i en lokal på Luxgatan på Lilla Essingen och jag i Springtimes lokaler i Rönninge. Det var en närmast absurd arbetssituation.
Chefredaktör Ohlsons allt överskuggande uppgift blev den här tiden att skicka ut billiga klockor och T-shirts, snabbhetspremier till nya prenumeranter. Det var en affärsidé Nisse tagit med sig från Springtime. Emellanåt fick jag avbryta postsorteringen och se till att det skrevs artiklar också.
Lönsamheten var skral, det handlade enbart om att hålla tidningen vid liv.
Nils Lodin höll ut i drygt ett och halvt år. Sen orkade han inte längre och när det dök upp spekulanter på den snygga tidningen såg han sin chans.
Jag minns ärligt talat inte vem som köpte Golf Digest Sverige i slutet av 1988. Jag hade bara bestämt mig för att hoppa av, trots att jag inte hade någonstans att ta vägen. Personkemin mellan Claes Lind och mig fungerade inte alls – jag säger inte att det bara var den enes fel – och jag mådde dåligt varje dag. Mot slutet pratade vi inte med varandra om det inte var nödvändigt
Även här kan jag tacka vännen Nils för att jag kom på rätt köl.
”Starta eget företag, vetja! Du kan få en halvtidstjänst som redaktionssekreterare hos mig på Springtime. Och du har inga problem att få skrivaruppdrag som frilans. Du kan med råge täcka upp den andra halvan”, var hans tydliga uppmaning till mig.
Okej, då. Vad hade jag för alternativ?
Efter ett som jag tyckte oändligt malande i papperskvarnarna blev till slut allting klart. Den 2 maj 1989 registrerades J O Media AB.
Jag var därmed grundare, styrelseordförande och verkställande direktör i ett alldeles eget aktiebolag. Jösses!
Men framför allt var jag fri. Just den frihetskänslan var starkare än den gnagande oron för hur länge jag skulle kunna hålla mitt lilla företag flytande.
Innan jag lämnar Golf Digest helt vill jag uttrycka min glädje och beundran över att tidningen klarat alla grynnor under åren och fortfarande lever och frodas. Den borde vara inne på sitt 26:e år nu och den är riktigt bra. Tommy Jeppsson, som i skrivande stund är chefredaktör, och Tomas Hagfeldt är båda fullblodsproffs och de gör ett i mina ögon strålande jobb. Precis som chefredaktör Tobias Bergman och hans gäng på Svensk Golf ute i Kevinge.
Jag hoppas att svenska Golf Digest ska finnas kvar som en utmanare till Svensk Golf i många år än.
Jag är också fåfäng nog att tycka det känns lite kul att ha varit med och startat tidningen en gång i tiden.
