Golfkommentatorn och sportjournalisten Göran Zachrisson har gått bort efter en tids cancersjukdom. Zachrisson blev 83 år gammal. Det är en stor röst som tystnat.
”Aldrig får man vara glad”, sa Göran.
Han hade slagit en bra drive på Svartinges 14:e hål. Men min var fem meter längre.
Göran var kanske 70 år vid tillfället. Jag 40.
Jag borde ha drivit ut honom med 20 meter men han kunde fortfarande spela golf.
Den där rundan var den enda vi spelade tillsammans. Jag är glad att det åtminstone blev en.
Andra hade sagt ”bra slag” men Göran formulerade sig alltid på sitt eget vis.
”Aldrig får man vara glad”, sa han.
Men visst fick han vara glad, Göran.
När Henrik Stenson vann The Open på Troon, då var han glad. Fast då grät han. Han hade väntat i 50 år på den där stunden och han hade börjat förlika sig med att den aldrig skulle komma.
Han talade ur hjärtat, ändå formulerade han så smarta saker. Kanske just därför?
Och han var rolig som få.
Han förställde sig aldrig. Var han sårad, då sa han det. Var han ledsen, då syntes det.
För några år sedan, 2012, träffade jag honom på den plats där en gång Sveriges första golfbana var utlagd. Platsen heter fortfarande Golfängarna och ligger på gränsen mellan Solna och Sundbyberg. Där hade man försökt återskapa sex av hålen på den bana som, om den fortfarande funnits, skulle ha fyllt 100 år just den dagen.
Prins Daniel var där. Alla deltagare spelade hickory och hade tidstypiska kläder. Göran kom som han var, utan att bryta mot några stilregler.
Jag frågade Göran hur han mådde. Han tittade på mig med plågade ögon och sa: ”Det är inte bra.”
Hans fru hade då gått bort några veckor tidigare efter några års sjukdom.
Jag kommer ihåg att jag la en hand på hans axel. Vi nickade. Sa inte mycket mer.
Jag var inte den som kände Göran bäst men det betyder inte att han inte hade stor påverkan på mitt sätt att se på golf och på hur jag tyckte golf skulle förmedlas.
Jag lärde känna Göran när jag började på Golf Digest 1999. Han gjorde stort intryck.
När jag kom till magasinet hade Mårten Niléhn och Göran jobbat ihop i några år och de gjorde den bästa golftidningen det här landet skådat.
Dåtidens Golf Digest var kanske inte den mest kostnadseffektiva tidningsproduktionen mediesverige upplevt. Men bra, som sagt. Väldigt, väldigt bra. Mårten och Göran reste över världen och sporrade varandra i berättandets konst. Men Göran var oöverträffad (förlåt Mårten…).
Hans berättelser var oväntade. Byggda på kunskap och berättarlust, originella och stilistiskt drivna. Och nu tänker jag på hans texter. Men även som kommentator är han oöverträffad. Hans säregna berättande går inte att kopiera. Man var tvungen att lyssna.
När jag blev chefredaktör för Golf Digest – vi skriver nu 2000-tal – brukade Göran då och då vara med på redaktionsmötena. Han såg helst att de förlades till en bättre restaurang. Han ville inte gärna ha dem i redaktionslokalerna. Och Göran såg till att mötena drog ut på tiden. Berättelserna var många och långa, och när lunch övergick i eftermiddag hände det att vi avslutade med ett glas vin.
Golfsverige saknar nu den kunniga röst vi förlorat, vi saknar spelets störste berättare men jag personligen kan sakna de där eftermiddagslånga mötena. De påverkade mig mycket liksom min syn på golfen.
Faktum är att den kunskap och den syn som Göran Zachrisson representerade många gånger kunde användas som vägledning.
När jag ställdes inför många av golfens dilemman – då brukade jag fråga mig själv: ”Hur skulle Zacke göra?”
Då brukade man hamna rätt. Inte alltid. Men ofta.
Därför har jag till exempel aldrig haft en bollhåv i min bag.
– Tommy Jeppsson
