Ulf Lundell och Göran Zachrisson är ju två stora personligheter vars mediala gestalter man lätt kan placera i varsin ände av alla skalor som finns att uppbringa.
Det är slitna Jack-jeans mot elegant tweed. Urtvättad bomull mot lammull. En feting mot en single malt.
Men tid och ålder krymper avstånden.
Det finns förvisso ett kulturellt gap mellan dessa men också en del som förenar. Den obetvingliga lusten att berätta och att få människor att lyssna (och läsa), till exempel. Man kanske inte omedelbart ser banden och samhörigheten mellan dessa , var och en på sitt sätt, litterära giganter. Men den finns. Uppenbarligen.
I sin senaste bok Vardagar 3 (Wahlström & Widstrand) ägnar Lundell ett textstycke åt den person som jämte Sven Tumba betytt mest för golfens utveckling i Sverige. Och Lundell skriver bland annat att Göran ”är den ende som har den genuina talangen att göra det jobbet”.
Han avser då förstås den ädla konsten att kommentera golf.
Tänk, vi hade ju ingen aning om att Ulf Lundell hade insikter av det slaget; som gör att han kan skilja en bra golfkommentator från en medelmåttig.
Lundell skriver att Zachrissons kommenterande är en ”njutning”.
Man upphör aldrig att förvånas. Fast kanske är det just det som är en golfkommentators storhet: Att få en som inget vet om golf att intressera sig för spelet? Det kan Göran, bättre än alla andra.
(Och, jo, just det. Det finns ju även andra saker och erfarenheter som förenar dessa män, vilket framgår av texten nedan…)
