KRÖNIKA | DAN PERSSON
Det här är opinionsmaterial – åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.
Jag tillhör den förmodat exklusiv skara golfare som faktiskt läst Svenska Golfförbundets verksamhetsberättelse. Förbundet kommer knappast att redovisa antalet nedladdningar, men jag killgissar att det handlar om färre än tusen – vilket alltså motsvarar ungefär två promille av Sveriges golfare. Och då har jag själv laddat ner den tre gånger.
Berättelsen präglas av en något självbelåten ton. Det är nu inte unikt. De flesta tjänstemannastyrda organisationer använder sina verksamhetsberättelser till att förklara för medlemmarna hur väl deras pengar har förvaltats. Men jag anar att målgruppen främst är förbundets anställda.
Om vi börjar med det idrottsliga är det svårt att klaga.
Sverige har ett av världens mest framgångsrika golfförbund, med Ludvig Åberg som det mest lysande exemplet. Men också junior- och amatörverksamheten håller mycket hög nivå. Den som vill tävla på riktigt – alltså mer än scramble efter sillfrukosten på hemmaklubben – möts av en välutvecklad elitstruktur. Här förtjänar styrelse, ledning och personal allt beröm.
Oklar bild
När vi går från elit till bredd blir bilden mer oklar.
Under rubriken klubbverksamhet berättar man utförligt om vad som görs, men nästan inget om vilka resultat det ger. Det saknas helt enkelt utfall. Hur har klubbar som anlitat klubbkonsulenterna faktiskt påverkats? Har de blivit bättre? Och vad får vi egentligen ut av insatsen? Många klubbchefer upplever – med varierande grad av rätt – att de klarar sig bättre på egen hand. En oberoende utvärdering av klubbverksamheten vore på sin plats.
Förbundet är samtidigt stolta över ett nytt medlemsrekord, men tonen gentemot de så kallade greenfeeklubbarna – som till stor del skapat tillväxten! – är något föraktfull. Det finns en underström av att »riktiga golfare« är de som har fullvärdiga medlemskap, som spelar ofta och tävlar mycket. Men enligt stadgarna är även en Happy Golfer som spelar 1,8 rundor per år lika mycket medlem. Den som spelar 70 rundor och låter andra betala för sin golf är inte nödvändigtvis en finare golfare. (Däremot dyrare.)
STERF-redovisningen är bra. Här upplever jag att jag som golfare får valuta för pengarna, inte minst i form av ny kunskap.
Mätbara resultat
När det gäller GIT – systemet som ska binda samman Sveriges golf – är läget mer bekymmersamt. Också här saknas mätbara resultat. Samtidigt hävdar konkurrenten Sweetspot att deras kunder, trots att de enligt egen utsago motarbetas av förbundet, får bättre resultat både vad gäller medlemsintäkter och greenfee. GIT känns fortfarande som ett trögt system. Antalet klick för att boka en starttid är för många och första pop-upen – »det kan ta 1 till 20 sekunder för inloggning” – känns som något från 54Kb-modemets barndom.
Områdena hållbarhet och inkludering är de jag är mest kritisk till.
Att kvinnor i 15 års tid minskat i andel bland golfare – trots alla initiativ och investeringar – visar på ett fundamentalt misslyckande. Men förbundet fortsätter göra samma sak om och om igen men förväntar sig ett annat resultat. Det var, som bekant, Einsteins definition av galenskap.
När det gäller miljö- och klimatpåverkan ska man komma ihåg att Sverige står för mindre än en promille av världens utsläpp. Golfens påverkan är marginell – insatserna handlar mer om signalpolitik än verklig förändring. De stora miljövinsterna kommer snarare från marknaden: Husqvarna och andra robotleverantörer minskar utsläppen genom att robotklippning blivit lönsamt och ett kvalitetsmässigt bättre alternativ, inte för att förbundet driver frågan.
Bråkdel av tidigare intäkter
Inom marknadsområdet är MoreGolf fortfarande en av de största sponsorerna – över 20 år efter att jag själv var med och tecknade avtalet. I övrigt är marknadsintäkterna en bråkdel av vad affärsbolaget omsatte då.
Kommunikationen är ett kapitel för sig. Här bör man vara ödmjuk för svårighetsgraden. Över 90 procent av golfarna har ingen anledning att bry sig om vad förbundet gör. Och samma sak gäller allt fler klubbar. Golfen har blivit så heterogen att varje åtgärd riskerar att skada minst en grupp. Själv tillhör jag kanske de mest frekventa besökarna på förbundets webbplatser – men den tiden är ändå försumbar jämfört med hur mycket jag följer PGA-touren och Ludde.
Den juridiska nämnden lyfts fram som viktig, men den är i praktiken en marginell spelare. Den är en obligatorisk del av organisationen, enligt RF:s stadgar, men har i praktiken begränsad inverkan. Att hantera fall där spelare slår normala slag trots att banarbetare befinner sig i spelriktningen borde rimligen ses som en arbetsmiljöfråga, inte juridik. Här kommer tekniken att lösa de framtida problemen – robotklipparna går inte att skada.
Till sist: distrikten.
Jag har sagt det förut, men det tåls att upprepas – som Cato den äldre sa om Kartago: Ceterum censeo Carthaginem esse delendam. Jag menar att svensk golf inte kan utvecklas fullt ut förrän distrikten läggs ner. •
