Förra året hette banan Lisinge och var en av de mer vanvårdade golfbanorna i Storstockholm.
I år fick banan ett nytt driftsbolag och på bara några månader har den igenvuxna banan genomgått en slående förvandling.
Jocke Sabel är en av delägarna i det nya driftsbolaget och han hoppas att Sparren GK, som banan heter numera, inom några år ska ses som en av de 20 bästa banorna i Stockholm.
Ett djärvt mål.
På sociala medier har han låtit vänner och följare ta del av utvecklingen och förvandlingen. Och en dag i juli åker Golfbranschen.se ut till Sparren för att se det med egna ögon.
Uppemot 4 000 träd har tagits bort till ett värde av tre miljoner kronor.
En del av detta ska investeras i banans skötsel.
Vi sätter oss i en golfbil och åker runt banan för att se vad som hänt. Och det är ganska mycket. Jocke pratar och pekar.
– Den här fairwayen var helrutten. Vi har sprayat med Phantom, det starkaste man får spruta … här har de röjt sly mellan träden … de där granarna ska vi ta bort sedan … gran har inget på en golfbana att göra … den här greenen hade ingen spridare, den var helt död, den har vi fått fart på … de där stubbarna ska bort … det tog bara tio minuter med en stubbfräs … den här teen var helt död … här stod åtta granar som skymde solen, fanns inget gräs alls men den har vi fått ordning på nu … vi har hundra stubbar i fairwaykanterna som ska bort …
Det tar aldrig slut. En hel del har gjorts. Mycket återstår att göra.
På tvåan blir han stående på tee. Han pekar:
– Där i doglegen var det en massa sly under träden som vi rensat bort. Nu kan du fada med flit med en spoon eller rescue. Kommer du över är det bara en fjutt kvar. Slår du rakt fram är det stopp vid 230 meter. Vi har klippt rent ända dit. De små tallarna där borta står utanför banans gräns. Men jag ska fråga han som bor där om får ta bort dem…
På treans green står en treboll och puttar. Sommarjobbande banarbetare.
– De har fått slita hårt i sommar så jag tänkte att de behövde en belöning. Det är bra om de får spela ibland för då ser de vad som behöver göras.
Vi stannar på fyrans backtee. Som fått nytt liv. Liksom alla andra backtees. Banan ingick tidigare i Golfstar men under 2017 uppstod en ekonomisk tvist mellan golfklubben och markägaren. Avtalet bröts.
Men det är fortfarande Storstockholms svåraste golfhål.
För fyra år sedan gick Lisinge med i Unipeg som senare växte till Golfstar.
– De hade en estländsk greeenkeeper förra året, och så var Kent från Brollsta här och tittade till det ibland. Men han fick inga pengar. De hade ingen budget. Så de släckte ned alla backtees för tre år sedan för att spara pengar.
Nu har man börjat klippa backtees igen. Under rundturen hamnar vi så småningom på nians backtee, gamla 18. Det är inte banans bästa hål. Hålet är runt 530 meter långt. Man slår utslaget i en uppförsbacke. Blint. Tidigare var det 18 meter smalt där bollen skulle landa. Nu är det breddat. Flera träd har tagits bort, särskilt på högersidan
– Det sägs att en spelare gjorde albatross här under PEAB Open på 90-talet. Han måste ju ha tagit fyra slag på fältet eftersom alla andra gjorde bogey, säger Jocke.
Bara runt det här hålet har 300 träd försvunnit.
Banan är sådd med rödsvingel och rödven.
– Det är ganska konstigt men de har stått emot bra. Vitgröen brukar ta över annars men här har den inte gjort det. Det kan bero på att det inte finns så många andra gräsmattor här, det är inte så många inga villatomter runt banan…
Av banans första sex hål är fem par 4-hål.
– Visst, det är lite tjatigt, säger Jocke. Men de är olika, höger, vänster. Man får lite variation.
På hela banan finns bara 14 bunkrar och fyra dammar. Och de där dammarna är ett kapitel för sig.
– De har inte haft vattenspegel på 20 år. Han som var här för att klippa vass sa att han aldrig sett så mycket vass på en bana. Och han har ändå röjt vass på bortåt 100 banor.
Men just nu står maskinen stilla.
– Han klippte två dammar, sedan dog motorn. För tjock vass, antagligen, säger Jocke och skrattar. Och det finns inte en reparatör att tillgå…
Lisinges historia började 1990. Mitt i golfboomen. På den tiden var Jocke pro på klubben, innan han gick vidare till Stockholm GK. Lisinge ritades av Åke Persson, Magnus pappa. Banan ansågs som ganska hyfsad då men med åren sjönk dess popularitet. Medlemstalen minskade liksom greenfeespelarna. Och därmed också skötselbudgeten.
– Om vi får ihop tre miljoner klarar vi oss lätt. Och då är det totalt, från medlemmar, greenfee, restaurang, vagnar, polletter… redan i år omsätter vi två miljoner. Nästa år kan det bli det dubbla. Men är inte banan i bra skick, då kommer det aldrig att gå.
På hål 14 anläggs en ny green. Den gamla gick inte att rädda. Den var helt död, dessutom helt platt. Niclas Luthman, som ritade International med Lasse Johansson, fick fria händer.
– Kul liten sak han ritat, säger Jocke. Den svåra placeringen är uppe i högra hörnet. Men det är bara en wedge. Niclas har plillat med varenda millimeter, han är som besatt. Man kan rulla upp bollen på green och försöka putta upp.
Hur kom det sig att du hamnade i det här projektet?
– Jag såg att Lisinge inte fanns med längre på Golfstars hemsida, så jag ringde Harald Ljungman och frågade vad som hänt. Han äger mark, klubbhus, skog och maskinhall. Alltihop.
– Från början var han bara en av de fem ursprungliga delägarna men successivt tog han över, bit för bit…. Han äger rubbet idag. Vi träffades och han frågade om det skulle gå att få ordning på banan igen. Det är klart, sa jag.
– Jag sa att vi borde göra en stor klubb av det med brevlådemedlemskap där vi inkludera en runda. Sedan sa jag att vi ska ta emot många nybörjare. Vi har nybörjarkurser hela tiden. Till nästa år ska vi ta tillbaka de som är från Rimbo, det fanns 300-400 som var trogna medlemmar. Men de gick ju upp i Golfstar. Men vi har redan fått 100 efter tre månader och nästa år blir det fler.
– Vi siktar på att ha 500 fullvärdiga om tre år och 25 000 medlemmar totalt.
Var ska de komma ifrån?
– Det blir fler golfare. Golfen växer. Det kommer 10 000 nya i Stockholm som ska spridas ut på 50 banor. Och vi ska själva skapa 100-200 nya varje år.
Driftsbolaget består av fem delägare.
En av dem är Per Segerström, som jobbat som klubbchef bland annat på Vidbynäs, Lindö, Forsgården och Arboga.
– Han ville in i golfbranschen igen. Han hoppade av för några år sedan. Sedan ville Harald vara med också, vilket är bra eftersom han äger rubbet. Även hans svärson är med, Rickard och så Jesper, en kille som jobbade på Live Nation tidigare. Han är bra på digital marknadsföring. Så vi är fem delägare.
De drog i gång i april och anställde skotska banarbetare.
– Vi fick tag på tre men två dök inte upp. Då ringde vi till Daniel Beran på Vaxholm, och han tyckte det var kul för han började spela här när det begav sig. Han har jobbat 70 timmar i veckan nu i tre månader. Av de pengar vi fått in har vi lagt 80 procent på banan. Det kommer vi fortsätta med för banan är det viktigaste.
– Men sedan ska vi piffa upp lite på rangen och i klubbhuset.
Upptagningsområdet för potentiella medlemmar är stort. Ända ned till Täby, och ut till Österskär. Att Lisinge inte lyckades attrahera golfare beror på att banan varit för dålig.
– Det kom för många konkurrenter som var för bra. Åkersberga, Sundsta, jag byggde själv Brollsta, Lövsätra, Ullna byggdes om, Österåker byggs ut… alla de där banorna har tagit ganska mycket medlemmar. Samtidigt gick banan ned sig skötselmässigt, de andra blev bättre. Som golfare går man alltid på kvalitet. Man kör gärna fem kilometer extra om det är en bättre bana.
– Under de tre åren med Golfstar försämrades allt. Det var helt värdelöst: 75 spridare var ur funktion när vi kom hit, pumparna hade stannat, ogräset tagit över. Nu funkar allt igen. Solen kommer åt tees och greener. Skicket har blivit bättre. Och vi har bra maskiner från Toro. Vi har gjort som man ska göra. Men det räcker inte att återställa banan.
– Vi måste förbättra den och göra den lättare. Den har alltid varit för svår. Så vi bygger om vårt sämsta hål, och vid ska bygga om ännu fler greener. Vi ska lägga till bunkrar på hål 8 och hål 17.
