Golfbanearkitekten Martin Hawtree lade ut en mästerlig layout på 86 hektar ängsmark omgiven av ekskog i Vallda-dalen – och Stefan Nilsson som såg till att banan haft exceptionellt fina spelytor. Snart är den tiden förbi. Efter 13 år som Course Manager på Vallda lämnar Stefan anläggningen för att i stället bli bankonsulent på Svenska Golfförbundet. Hans område blir Halland, Göteborg och Bohuslän-Dalsland.
Golfbranschen pratade med honom om nya jobbet men också om de många åren på Vallda och – surprise! – en hel del om rödsvingelns för- och nackdelar.
Stefan Nilsson har med åren lagt sig till med en restriktiv och återhållsam filosofi som Course Manager. Det bottnar delvis i en strävan efter att arbeta med golfbaneskötsel på ett hållbart sätt. Men det handlar också om biologi.
– Det jag fokuserat på de senaste 20 åren som greenkeeper, det är att göra så lite som möjligt. Vi ska bara assistera naturen lite grand. Eftersom man klipper gräset på fem millimeter och får besök av 35 000 golfare varje år så är det klart att det kan behövas lite stöd. Men det ska ske försiktigt, säger han.
När han ska förklara bakgrunden till den framgångsrika skötselfilosofin gör han ett litet hopp tillbaka i tiden.
– Så som vi spelar golf i dag, det har man gjort sedan 1500-talet. Man vet att det fanns banor i linksområdena då och de låg där av en anledning: Det gick inte att bruka marken till annat än bete för djuren. Det var inte bördigt. Man gick där och spelade för det var hårt och torrt. Bollen hoppade och studsade. Det var först för 100 år sedan som man började vattna och gödsla och då skapades en annan typ av golf på mjuka gröna, gräsmattor. Men när man gjorde det införde man också en obalans i naturen. Naturen har ju skött gräsmattor i miljoner år och varit ganska bra på det. Det gäller att man gör det med förstånd så att den biologiska fabriken i backen fungerar. Det är det som är greenkeeping. Ytan du puttar på är resultatet av det som finns under den. Det gäller att komma i balans.
Stefan har jobbat med golfbanor i 28 år.
– Jag började 1992 som säsongsanställd på Delsjö Golfklubb och på grund av olika anledningar så fick jag faktiskt ta ansvaret där som Head Greenkeeper redan 1995. Efter ett antal år kände jag att det vore kul att fortsätta utvecklas och då kom jag till Forsgården och var där några år.
Det var där Stefan lärde känna gänget som planerade att bygga Vallda Golf & Country Club: Peter Teiffel, August Lindeblad, Anders Rabbe och Reine Rosén. De frågade Stefan om han ville vara med och han tackade ja.
– Det var en intressant resa. Vallda är ju en speciell bana om man ser till hur den är designad och hur vi sköter den. Den är ju nischad för att vara en svensk bana, även vad gäller spelupplevelse. På Vallda är det ju rödsvingel på hela banan. Det var något jag blev intresserad av redan på Forsgården och på Vallda fick jag ta det ett steg till. Jag fick hyfsade förutsättningar att jobba med det där.
Valldas etablering för cirka 15 år sedan sammanföll med en period då rödsvingelns fördelar lyftes fram från förbundshåll med motiveringen att det var ett miljövänligt och mer hållbart alternativ eftersom gräset krävde mindre näring, vatten och växtskyddsmedel samt lägre klippningsfrekvens.
– Rödsvingel är definitivt det mest hållbara gräs man kan använda, säger Stefan. Men jag säger inte att det är ett alternativ för alla banor. Det är ju kul för golfen om det finns en variation, med olika typer av banor som har olika typer av spelupplevelser och gräs. Men du får vad du förtjänar när det gäller spelytor. Det handlar inte bara om gräs utan också om konstruktion, klimat, design, slitage, mikroklimat och skötsel.
– Det är inget fel med krypven om du vill ha den typen av upplevelse men du får alltid ta konsekvenserna av de val du gör. Det som är smart med svingel – om man nu ska tänka hållbarhet vad gäller miljö och ekonomi – det är att det är väldigt små insatser som behövs på den typen av spelytor. Sedan handlar det ju om upplevelser. Alla kanske inte gillar rödsvingel för det blir ju en annan typ av spel.
Varför skulle någon ha något emot rödsvingel, menar du?
– Det är ju inte så grönt, fluffigt och frodigt. En svingelfairway håller ju inte upp bollen på det sätt som många kanske uppskattar. Man vill ju att en svingelmatta ska vara mer som en nålfiltsmatta, inte en fluffig ryamatta. Det är en annan spelupplevelse. Du får de där riktigt hårda ytorna som är svåra att slå sönder. När svingeln mår riktigt bra, då är spelytan tight och segt.
Vad ser du som den stora utmaningen med ditt nya jobb?
– Jobbet är ju att vara en resurs för anläggningarna. Man ska råda, vara bollplank och inspiratör. Försöka hjälpa till. Det är upp till varje klubb att bestämma vad som är rätt för dom men vad som är rätt är inte alltid så lätt att komma fram till. Då handlar det om att vara där och ge alternativa vägar att välja mellan, så att alla ska kunna fatta kloka beslut utifrån sina egna förutsättningar.
Vilken typ av frågor kan det handla om?
– En del handlar så klart om kortsiktiga strategier och beslut men det jag tycker är intressant är ju frågan om hur vi ska sköta våra golfbanor i framtiden. Det vet vi inte nu. Det var en av de stora styrkorna med Vallda: Vi hade redan för 13 år sedan en klar målbild. Vi visste var vi skulle ta banan. Den strategin gjorde att vi kunde utveckla greenytor som är absolut billigast att sköta i hela Sverige – och som ändå håller så hög nivå som de gör.
– Har du en rödsvingelgreen eller en krypvensgreen med monokultur så får du mycket gratis. Du behöver inte jobba så hårt för att skapa en bra spelyta. Fördelen med de ädla gräsarterna är att du kan ha vassa från första speldagen till den sista. Men det krävs en del pengar och arbetstimmar för att hålla en krypvensgreen i bra skick. Har du motsvarande rödsvingel så kostar det kanske en tredjedel. Om du gör det du ska.
Men svingeln har sina begränsningar den också…
– Alla kan inte ha svingel, gräset kräver sina förutsättningar. Du måste ha väldränerad mark. Det får inte vara för skuggigt och framför allt måste du ha en design som gör att du kan spela den typen av spel. Du kan ju inte slänga ut rödsvingelgreener på en bana som i övrigt är mjuk och fluffig. Det blir ju ospelbart. Det är svårt att hantera spelet på en sådan bana. Man får välja vilket gräs man vill men allt får konsekvenser. Men ska man börja från början med ett projekt så tycker jag att det nästan är hål i huvudet att inte köra svingel, alltså… Samtidigt är det inte alla som älskar svingelbanor. Det är lite hard core-golf. Tunt gräs, hårdare underlag…
…och mer bränt.
– Det är ju det som är så intressant! Det finns 7 000 gräsarter och en handfull av dessa 7 000 arter använder vi på golfbanor i vår klimatzon. Om du tar till exempel vitgröe, det är ett vanligt gräs men inget man sår med. Det kommer ju in när man vattnar och gödslar. Det som är intressant när vi byggde Vallda var att det var ”nollat”. Det fanns inget vitgröe. Vi sådde från början. Grejen är att krypven, som finns på Drottningholm, Hills och Bro Hof, och vitgröe trivs i samma miljö. Det är svårt att sköta isär dem. De vill ha lika mycket näring. Rödsvingel tål en magrare och torrare miljö. Då blir det starkt och andra gräsarter orkar inte tränga sig in… Det är lättare att sköta bort vitgröe i en rödsvingelgreen än i en krypvensgreen. Om det är det man vill…
Du får väl räkna med att bli hårt anlitad nu som konsulent. Alla kommer väl att vilja ha din hjälp?
– Det hoppas jag, det ser jag verkligen fram emot i så fall. Men det är ju 70 golfanläggningar och man finns ju där som en resurs. En del kanske är i behov av lite mer stöd och support medan andra är lite mer självsäkra med vad de håller på med. Det vet jag inte än hur det blir. Man får fördela efter bästa förmåga.
Du känner de flesta kanske?
– En del känner jag, absolut. Men inte alla. I början ska jag gå parallellt med Kim Simtorn. Sedan ska jag väl jobba fram någon struktur. Det finns så många olika pusselbitar när det gäller golfbanor. Gräsytan är en del, men sedan är det konstruktion, spelupplevelse, medlemmar som ska trivas, strategi, naturupplevelse, personal som ska må bra… det är väldigt skiftande behov som behöver ventileras.
Vad ser du som den stora utmaning i dagens golfsverige?
– Det som är en utmaning för golfen är bristen på insikter. Jag önskar att det fanns lite mer allmänbildning bland golfare och framför allt bland de som är ideellt engagerade i golfanläggningarna. Att de visste mer om vad golfbanedrift handlar om. Det går att göra på olika sätt. Väljer man ett sätt så får det de konsekvenserna. Man ska tänka sig för så att man lägger resurserna på rätt ställe. Man har ju en viss mängd energi och en viss mängd resurser och pengar. Då är det viktigt att de hamnar på rätt ställe i golfanläggningen. Det kan vara att det kommer in starka, dominanta människor i styrelsen, personer som inte förstått helheten i golfbanan och så blir det lite galet.
”Vallda kommer alltid att ligga mig varmt om hjärtat. Det är ju galet mycket engagemang man har lagt där.”
Du tänker på ideella klubbar då?
– Lite så. Kommunikation är viktigt. Det är viktigt att man kommunicerar så att resurserna hamnar på rätt ställe.
Men Vallda var privat?
– Jo, den är privat så det är annorlunda. Även om ägare av golfbanor också behöver sin beskärda del av kunskap och information för att det ska funka. Men det är nog än viktigare att vara en god kommunikatör när man är på en ideell förening. Där byts ju folk ut med jämna mellanrum och då gäller det att vara extra tydlig. Jag anser att fakta ska råda och det mesta går att mäta. Du har vad du har och du måste bestämma vart du ska. Då är det viktigt att luta sig mot oberoende kunskap och forskning. Man ska göra det som verkligen behövs och inte falla för en massa idéer som golfindustrin lanserar. Den är ju stor och stark och säljer en oändlig massa produkter. Det gäller att ha kunskap och förstånd att köpa rätt saker. Det är jätteviktigt. Oberoende kunskap är bra.
Det får mig att tänka på en greenkeeper som avstyrde en planerad ombyggnad och i stället började sköta greenerna annorlunda. Det blev jättebra. Och det sparade en massa pengar åt klubben.
– Precis. Det är ju också fråga om nivå. Hills kanske vill ha en viss nivå, men alla ska ju inte vara topp 10. Det går inte. Har man vissa förutsättningar så får man analysera hur långt man kan nå med dessa förutsättningar om man gör rätt, eller så rätt som möjligt. Räcker det man kan uppnå så … fine. Det är sådana frågor man måste jobba med.
Hur känns det att lämna Vallda då?
– Det är delade känslor. Men samtidigt har jag varit där i 13 år. Att bli bankonsulent är ett roligt nästa steg att ta. Vallda kommer alltid att ligga mig varmt om hjärtat. Det är ju galet mycket engagemang man har lagt där.
