Årets Greenkeeper 2019 heter Torbjörn Pettersson och jobbar på Sala-Heby Golfklubb. Priset delades ut av SGA på Banchefskonferensen.
Golfbranschen fick en pratstund med Torbjörn i telefon samtidigt som han passade på att dressa greenerna i Sala…
Varför fick just du priset, tror du?
– Det är ju medlemmarna i SGA som nominerat till och röstat på Årets greenkeeper, och det var nog mycket för att jag varit ute och föreläst om mina erfarenheter av vintertäckning – om hur vid gör det i dag jämfört med för 20 år sedan när vi använde halm som isolerande material. Det gör vi inte i dag. Numera använder vi enbart plastduk för att undvika att is och vatten ställer till skador under vintern.
– Det är mycket mindre jobb och det fungerar bättre. Vi har inte haft svampskador i någon större omfattning. Halmen gav rätt mycket snömögel under vintrarna. Vi gick igenom hela den där fasen i början av 2000-talet, som som alla andra klubbar.
Det var mer omständigt med halm också?
– Ja, då var vi mycket personal på höst, vinter och vår. Vi gick från att ha 300 personer i medlemskö till att tappa 200 medlemmar under krisåren… I dag är jag själv så vi har varit tvungna att göra på ett annorlunda sätt för att det ska vara genomförbart. En del av lösningen var att plocka bort halmen, dels gällde det att engagera medlemmarna i större omfattning i banans skötsel och vintertäckning. Och det har vi lyckats med. Som en följd av det har vi fått en ökad klubbkänsla. Så just nu är vi en klubb som mår ganska bra, även om vi inte har så stora marginaler i vår verksamhet.
Plastduken på greenerna – släpper den igenom luft?
– Nej, det är tät.
Den kväver inte gräset?
– Det kan ju bli så, men det har ju visat sig nu två vintrar i rad när vi täckt på i december att vi klarat oss utan skador. Så det fungerar. Men en vinter som den här har vi mest haft bekymmer. När det är så här varmt kan ju möglet gro. Så vi har täckt av och på tre gånger den här vintern. Nu är dukarna av och de ska inte på mer i vinter. Men en mer normal vinter så går det faktiskt att ta en lövblås och blåsa in luft under vintern för att syresätta.
Är ni pionjärer när det gäller vintertäckning?
– Ja, vår klubb gick nog i bräschen för det här arbetssättet en gång i slutet av 90-talet, när min företrädare drog igång det. Vi har ju 20 års erfarenhet av det, det är det nog ingen annan klubb som har. Det har blivit så att fler och fler följt efter med lyckade resultat. Och jag har varit även i Norge, Finland och Island och föreläst och berättat om vår metod.
Då har ni haft mindre problem än andra svenska banor?
– Ja, absolut, och vi ligger ändå i ett distrikt där isbränna är den stora utmaningen. Jag skulle säga att nio vintrar av tio så har vi isbränna på våra greener om vi inte täcker men med plastdukarna på så får vi greenerna att övervintra. Vi har sällan isskador numera. Det är inte det som är vårt problem längre. Det funkar bra.
Banan i övrigt då? Den har varit i bra skick?
– Det är många besökare som blir förvånade över att en landsortsbana har den ”putsen och studsen” som vi har. Det har blivit ett adelsmärke för oss att vi har snabba och jämna greener. Det är inte så lätt att prata om kvaliteten på sin egen bana men jag måste ändå säga att det är ganska bra. Det vet jag för jag brukar åka runt och spela andra banor.
– I förhållande till de resurser vi har så är banan i ett erkänt bra skick. När vi började bygga ut till 27 hål i slutet på 90-talet var det för att vi hade en kö på drygt 300. Vi skulle höja medlemstaket till 2 100 men stället gick vi från 1 800 medlemmar till att tappa 200 och därefter fortsätta tappa. I dag är vi 1300 medlemmar
Vad har ni för gräs?
– Vi är ju en ganska gammal bana. De första nio byggdes 1970, sedan blev det 18 hål i slutet av 1980-talet och 27 hål runt millenieskiftet. Greenerna är ursprungligen sådda med rödven och rödsvingel men som så många andra gamla banor så har vi haft en invandring av vitgröe. Men i och med att vi sluppit vinterskador så har vi lyckats få in ädelgräs på ett bra sätt. Jag skulle vilja säga att vi inte är en vitgröebana på det viset, även om den finns. Men vi försöker få in krypven på greenerna i stället för den har bättre övervintringssförmåga. Sakta men säkert går vi åt det hållet…
Och fairways?
– Det är mestadels vitgröe men också ängsgröe och rödsvingel – alla möjliga sorter kan man säga. Stryper vi kväve tar ogräset över – klöver, maskrosor och skit. Så vi göder för att gynna gräsarterna. Men det är klart att jag älskar att spela från rödsvingelfairways som är fasta men det har vi bara under den torra perioden på sommaren. Annars är fairway mjuk och fluffigt. Det är lera under som håller vatten. Och layoutmässigt är vi ingen rödsvingelbana.
– Men vi har bra fairways på sommaren när det kommer regn. Det är dåligt med vattentillgången – det finns inget inringande vatten utan bara dammar och när det är slut där, ja, då är det slut.
