Tunisien kan lyfta tack vare nytt direktflyg

Ett nytt direktflyg från Arlanda till Tunis kan bli ett lyft för framtida golfresor till Tunisien. Golfbranschen.se följde med när Tunisiens turistbyrå bjöd in svenska golfresearrangörer att bekanta sig med landet och dess golfbanor. Vi kan konstatera att både banor och hotell håller en hög nivå. Även kulinariskt och kulturellt är det ett spännande land att besöka.

Tunisiens president mellan 1987 och 2011, Zine el-Abidine Ben Ali, hade ett hus på en höjd med utsikt över Port El Kantaouis två golfbanor.

Den amerikanske golfbanearkitekten Ron Fream framförde redan 2010 en from förhoppning om att presidenten kanske inte bara skulle nöja sig med att titta på banorna utan också spela dem.

Kanske hade det kunnat accelerera utvecklingen för golf i Tunisien. Men Zine el-Abidine Ben Ali blev inte den katalysator för den tunisiska golfen som kung Hassan II en gång blev för golfen i Marocko.

Stor potential

Synd. Tyckte Ron Fream. För även om det finns bra golfanläggningar i Tunisien hade det kunnat vara ännu bättre. Fream såg en enorm potential som regimen i landet blundade för.

I Tunisien finns i dag cirka 10 golfanläggningar och det är Ron Fream som har designat merparten av dem. Han har besökt landet fler än 50 gånger. Så när han uttalar sig om golf i Tunisien, då lirar han på sin hemmabana, kan man säga.

När ett direktflyg för första gången på flera år lyfte från Arlanda till Tunisiens huvudstad Tunis i somras, var det välkommet. För svenska golfresenärer betyder det att flygresan till Tunis tar bara fyra timmar. Det kan också leda till att ännu fler svenska golfresearrangörer adderar en högst prisvärd golfupplevelse i sitt program. Och vi ska kanske också framhålla att det nya direktflyget kan vara en möjlighet för Tunisien som destination att ta marknadsandelar från sargade marknader som exempelvis turkiska Belek.

Vettiga hotell

Tunisien är förvisso redan en stor golfdestination för svenska golfresenärer. Exempelvis är Tunisien Easton Golfs enskilt största destination. Det beror inte bara på att landet har en handfull bra golfanläggningar och många vettiga hotell med bra mat. Det beror också på att prisnivån i Tunisien är överkomlig, även för de som håller hårt i sina svenska kronor.

Men enligt Ron Fream skulle Tunisien kunna vara betydligt större. Inte bara på den svenska marknaden. Han besökte El Kantaoui första gången 1973, när det ännu bara växte olivträd på platsen. Han menar att Tunisien på grund av förbiseenden och politiska tillkortakommanden gick miste om en stor möjlighet när man missbedömde golfens potential.

Missade möjligheter

2010 uttryckte sig Ron Fream så här i en rapport till Top 100 Golf Courses:

»Tyvärr, på grund av bristande förståelse och brist på uppskattning av det miljömässiga och geografiska läget för denna stora golfbana, så missade den tunisiska regeringen möjligheten att skapa något som kunde ha varit ett golfparadis. Det finns plats för fyra eller fem banor nära den befintliga banan och de skulle alla konkurrera med Cypress Point eller Spyglass Hill. Otroligt nog förstår inte lokalbefolkningen det.«

Banan han syftade på i citatet ovan var Tabarka. Hans egen skapelse.

Tabarkas nya ägare har ganska nyligen renoverat banan och den är i dag en av Tunisiens mest spektakulära golfbanor. Kanske den allra bästa. Men fortfarande, än i dag, är den ensam i sitt område – alltså det område nära Algeriet, som enligt Fream skulle kunna härbärgera tunisiska motsvarigheter till Cypress Point och Spyglass Hill.

Det svenska intresset för Tunisien som generellt turistmål vaknade redan på 1980-talet. Landet var exotiskt och spännande. Är fortfarande. Huvudstaden är en fascinerande blandning av arabisk, romersk och europeisk kultur. Här finns historiska ruiner att uppleva, som i området runt Karthago, färgglad shopping (faten! skålarna!) och sköna sandstränder.

En munk för en dirham

Strax norr om Karthagos ruiner ligger Sidi Bou-Saïd på en höjd med sina trånga och vindlande gränder. Alla dörrar är vackert blåmålade och många – inte bara turister – samlas här om kvällarna för att uppleva solnedgången från något av stadens kaféer och utsiktsplatser. En söt doft sprider sig från små hål i väggen där man säljer ett slags friterade munkar pudrade med socker. Priset är en dirham – 3 kronor. Kön är 30 meter lång.

Så, jo, det finns platser där den svenska kronan fortfarande är stark. Att äta och dricka i Tunisien – även där turister flockas – är överkomligt. Detta trots att den svenska kronan befinner sig på bottennivå.

Sidi Bou Said blev känd i början på 1900-talet, när internationella konstnärer kom hit. Än i dag finns många av de gamla caféerna kvar, likaså många konstgallerier.

Även om Tunisiens första bana byggdes redan 1937 fick golfen fäste i Tunisien först under 1980- och 1990-talet, då banor som El Kantaoui (1980), Yasmine och Tabarka (1991), Flamingo och Citrus (1992), anlades. Ytterligare några banor kom på 2000-talet (The Residence) men sedan har det varit stilla. Lite snack. Men ingen verkstad.

Jack och Nick

Det kunde ha byggts fler banor men pandemin satte stopp. Yasmine Golf var exempelvis på väg att färdigställa en ny Jack Nicklaus-bana när pandemin svepte in. Gräsfröna grodde aldrig i marken. Grannbanan Citrus Golf hade långt gångna planer för en ny Nick Faldo-bana. Även dessa sköts på en oviss framtid.

En av de absolut bästa golfanläggningarna hittar vi inte långt från flygplatsen, norr om Tunis. Det är är den senast byggda banan i landet:

The Residence är designad av Robert Trent Jones II och öppnade 2008. Här finns 18 hål med en blandning av amerikansk resortbana och en smula linkskänsla. Det senare mest tack vare banans placering intill en saltsjö i ett naturreservat. Banan är hård och öppen, och det blåser friskt. Bollen rullar bra.

Landskapet är flackt och bekvämt för den som vill gå sin runda. På många av hålen är vattenhinder i spel men det är en bana med fin balans av utmaningar och möjligheter.

Kvalitetsmässigt var banan i riktigt bra skick trots att vi besökte den mitt i sommaren, då värmen annars kan vara besvärlig både för spelare och bentgrass. Sommarmånaderna är golfturismen också rätt begränsad, av naturliga väderberoende skäl, varför de flesta banor drar ned något på skötselambitionerna då.

The Residence ligger inte långt ifrån den första tunisiska banan som öppnade på 1930-talet i närliggande Kartago. Så när The Residence anlades kan man säga att en cirkel slöts även om banorna befinner sig i varsin ände på skalan.

Tunisiens första bana, Golf de Carthage, är teknisk och kort och byggd i en tid (1937) då golf spelades på ett annat sätt. Visserligen uppgraderades banan av Yves Bureau på 1990-talet men den mäter fortfarande bara 4 572 meter och saknar par 5-hål.

The Residence däremot är en modern design som tillåts ta stor yta på de vida saltslätterna vid semesterorten Gammarth.

The Residence har ärvt sitt namn av hotellet som äger banan, dock ligger inte hotellet och banan i varandras omedelbara närhet. Det tar några minuter att åka bil till banan för den som har lyckan att bo på hotellet som är ett av de finare vi besökte under vår resa.

Se bilderna från The Residence:

Själva bodde vi på Golden Tulip Carthage i Tunis, ett mer klassiskt femstjärnigt hotell med bra bufférestaurang och ett trevligt poolområde.

Golden Tulip i Tunis är en bra utgångspunkt om man vill besöka ruinstaden Karthago, den intilliggande grekiska amfiteatern och ruinerna av det romerska badet, Antoninus badhus, byggt år 145-165. Och det vill man, det kan jag lova.

Det är en märklig känsla att vandra omkring i detta gamla bad byggt med en tekniskt avancerad lösning där vatten transporterades långväga i milslånga konstruktioner.

Ruinerna:

Ett par timmars bilresa söderut från Tunis ligger Port El Kantaoui, några kilometer från Sousse. Vi checkar in på Hotel Barcelo Concorde Green Park Palace och kastar oss fem minuter senare i havet. 

Hotellet ligger på gångavstånd från banan, Golf El Kantaoui, som har 36 hål: Panorama och Sea Course.

Det är som namnet antyder Panorama som bjuder på de sköna vyerna från ovan medan Sea Course spelas, åtminstone delvis, i närheten av havet. Här är hålen smalare och utlagda i mer flack terräng. Banornas varierade karaktär gör att golfupplevelsen blir både intressant och omväxlande. På Panorama har man en fantastisk utsikt över Port el Kantaoui. Banorna är designade av Fream, Volveridge och Peter Thomson. Klubbhuset har nyligen genomgått en stor renovering och här dröjer man sig gärna kvar en stund.

Åker man ytterligare sex mil i sydöstlig riktning nedför kusten kommer man till Hammamet och Golf Citrus som har två 18-hålsbanor: La Forêt och Les Oliviers.

La Forêt är den av de två banorna som är mer kuperad, ritad av Ronald Fream. Du spelar omgiven av tallskog men är ändå exponerad för de förhärskande nordostliga och nordvästliga vindarna. För vad det nu betyder så röstades La Forêt-banan fram till den bästa banan i Tunisien 2017 och 2018 av World Golf Awards. La Forêt är 6 066 meter från gul och 5 235 meter från röd tee. Banan. Med dess ondulerade greener och greenområden, är en utmaning även för låghandicapare.

Les Oliviers är mer flack och har bredare fairways. Banan mäter 6 106 meter från gul tee och 5 290 meter från röd.

Byggs om

På Golf Flamingo – ännu en Fream-bana – spelar vi bara 9 hål eftersom banan håller på att byggas om. Men vi åker runt de sista nio hålen i bil och det här är en bana som med all säkerhet kommer att nå nya höjder i framtiden.

Vi måste också nämna att Flamingos restaurang är en av resans kulinariska höjdpunkter. Fisk och skaldjursbrickorna som landade på bordet var ett av resans bästa kulinariska minnen. (Trots att vi åt mängder med god harissa…).

Sista dagen splittrades gruppen. En del drog till Tabarka, en 80-talsbana som nu är ombyggd, andra delen åkte till The Residence. Och av de påföljande diskussionerna kunde vi konstatera att dessa två banor håller en egen, särskilt hög klass med Citrus snäppet efter.

Framtiden

Pandemin har som nämnts spökat men – det är inte bara viruset som gett en skakig golfmarknad med färre resenärer och skrotade banprojekt.

Det är också den politiska situationen.

Tunisien brukade så sent som för något år sedan kallas för ”den enda muslimska demokratin”. I dag är det inte lika självklart. Riktningen är oviss.

2010 blev den tunisiska jasminrevolutionen startskottet för den arabiska vår som spred sig över arabvärlden. Det var en vår som snart drabbades av bakslag. I Libyen, Egypten och Syrien – och för ett par år sedan även i Tunisien.

Efter revolutionen 2011 blev ekonomin sämre. Det politiska systemet var ineffektivt. Rika regioner längs kusten gynnades av de demokratiska framstegen men det gällde inte inlandet.

Mjuk kupp

I juli 2021 genomförde president Kaïs Saïed en ”mjuk kupp” för att stärka sin makt på demokratins bekostnad. Just då var det ändå många som välkomnade den, eftersom de ansåg att landet behövde en stark ledare. Men snart ströps den politiska friheten. Parlamentsledamöter greps, TV- och radiokanaler stängdes och yttrandefriheten begränsades.

Där är vi i dag. Arabvärldens enda demokrati svajar. Det hade ju varit spännande om landet, med sin potential, hade gått i en annan riktning. En demokratisk sådan.

Men allt ligger inte i Tunisiens händer.

Den misstroendeklyfta som uppstått – och som verkar växa! – mellan Sverige som ett demokratiskt land med grundlagsreglerad yttrandefrihet å ena sidan och den muslimska världen å andra sidan, påverkar också svenskarnas resvanor, inte bara när det gäller golf.

Denna klyfta uppstod inte ur Erdogans primitiva förhandlingsteknik när Sverige ansökte om NATO-medlemskap.

Klyftan fanns redan tidigare som en följd av en rad så kallade ”påverkanskampanjer” och i grunden beror det förstås på att Sverige i dag har en stor muslimsk minoritet som är lätt att manipulera. Den talar inte språket, den har inte alltid lätt att förstå och anpassa sig till svenska normer och den känner inte samma förtroende för staten som etniska svenskar.

Protester

Förtroendeklyftan har resulterat i våldsamma protester mot Sverige utomlands, dels på grund av påhittade påståenden (som att svenska staten skulle kidnappa muslimska barn) men de är också motiverade av att danske islamkritikern Rasmus Paludan och iranske flyktingen Salwan Momika systematiskt bränt koraner. Det har hänt att ambassader (Bagdad, Beirut) och svenska konsulat (Turkiet) har attackerats.

Svenska UD informerar på sin hemsida slentrianmässigt om att ”koranbränningarna i Stockholm har väckt viss uppmärksamhet i Tunisien. Ambassaden har inte information om några hot riktade mot svenskar till följd av händelserna.”

Men allt färre svenskar åker i dag till exempelvis Turkiet. I just Turkiets fall det handla om en motvilja mot landets ledare – men också en försiktighet. Och den försiktigheten kan lätt sprida sig, även till Tunisien – ett land som för bara ett par år sedan var ”arabvärldens enda demokrati”.

Det vore verkligen synd.