KRÖNIKA | DAN PERSSON
Det här är opinionsmaterial – åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.
En fjärdedel av de totalt 114 000 golfare som är medlemmar i de tio största golfklubbarna (enligt SGF:s statistik) har valt bort det traditionella medlemskapet. Då flera av klubbarna har någon typ av greenfeemedlemskap är siffran i realiteten ännu högre.
De köper, via klubbar som i de flesta fall är bolag, så kallade A1:or, en tjänst som egentligen bara innehåller det förbundet äger. Hcp, golf-id och en försäkring.
De spelar mellan två och tio rundor per år och betalar då greenfee. Vid cirka 10 rundor ligger brytpunkten för att ett mer traditionellt medlemskap ger en lägre kostnad per runda.
En samhällsförändring som gör att fler och fler föredrar den här modellen ses som ett hot mot så kallade traditionella golfklubbar.
Modellen
Frågan är vad man kan göra åt det här?
En del av problemet är att »parasiter«, vanligen äldre män, överutnyttjar det gamla systemet genom att betala väldigt lite per runda vi spelar eftersom vi spelar så många. Själv ligger jag på hemmaklubben långt under deras kostnad per runda för banskötsel, reception och administration eftersom vi spelar mycket och betalar lika mycket som dem som spelar lite.
De som spelar lite betalar i praktiken min golf.
Det här problemet är svårlöst då medlemmarna som spelar ofta är väldigt frekventa på klubbens årsmöten och genomgående är emot alla förändringar mot en flexibel prissättning. De kan genomgående nå majoritet för att säga nej till en sådan modell.
Nästa problem är olika samhällsförändringar under de senaste 30 åren.
Föreningsbenägenheten som peakade på 1970-talet då vi hade 11 miljoner föreningsmedlemmar på en befolkning på 7 miljoner har sjunkit på alla områden. Politiken har tappat mest. Där har 90 procent av medlemmarna lämnat sitt parti. Facket och så gott som alla delar av civilsamhället uppvisar samma utveckling. Idrotten har tappat cirka 30 procent trots att vi tränar mer i dag, dock sker träningen inte i längre i samma utsträckning föreningsform.
Nya trender
Vi har en annan syn på tid idag. Vi värderar vår fritid högre än pengarna vi lägger på fritiden. Vi har sedan före milleniumskiftet haft en stark trend mot ökad individualisering inom en idrott byggd på kollektivism. Vi har intressemässigt väsentligt bredare människor idag än för 30 år sedan med flera olika intressen som skall tillgodoses och begränsad fritid.
Det sista problemet är att golfen blivit en del av en upplevelsemarknad medan stadgarna ser ungefär likadana ut i dag som 1904. Här har vi en ordentlig kollision.
Konsekvensanalysen är inte enkel. Att förbjuda greenfeeklubbar är svårt och dessutom riskabelt.
Utöver risken för att många brevlådemedlemmarna slutar spela golf i Sverige och nöjer sig med fem rundor på en spanienresa varje år – där allt man behöver för att spela golf är ett betalkort – så har vi EUs konkurrenslagar, Bosmandomen, flera svenska domar samt föreningsrätten vars lagar gör det svårt att begränsa brevlådeklubbarna. Som golfare finns det redan idag utländska brevlådeklubbar att gå med i så en begränsning kan i värsta fall bara leda till mindre intäkter för förbundet.
En påtaglig risk
I slutändan så landar vi i kravet på medlemskap. Jag kan utöva de flesta sporter utan att vara med i en förening så länge jag inte vill tävla. Jag kan åka skidor, cykla, spela tennis, padel, springa, spela simulatorgolf eller golf utomlands men jag kan inte spela golf i Sverige utan att vara med i en klubb. Om nu väldigt många inte vill vara medlem så uppstår frågan hur länge den här modellen håller.
Att förbundet kan slå undan benen för brevlådeklubbarna genom att erbjuda en licens är helt klart. Det finns en färdig utredning i lådorna från cirka 2006 eller 2007. Problemet är att det finns en påtaglig risk för att de traditionella klubbarna tappar de som i dag betalar fullt för spelrätten men som inte spelar så mycket. Bara vi som spelar för mycket blir kvar som fullt betalande.
Vi har självfallet, som alltid, en ideologisk elefant i rummet när detta diskuteras och det är likabehandlingen. Man skall betala lika oavsett hur lite eller mycket man spelar. Om man inte vill eller kan röra den för att de medlemmar som spelar mycket har majoritet på årsmötet, då har vi ett problem som är svårlöst.
Konsekvensen av att de som spelar lite betalar en lägre avgift är att vi som spelar mycket betalar en högre avgift.
Det vi då vet med säkerhet är att alla förslag om att gå emot marknaden i form av konsumentbeteende med stadgar kommer gå käpprätt åt skogen – en omskrivning motiverad av att benämningen på en plats för syndare inom kristendomen bör undvikas i texter. •
